Pratmakaren Silvio Berlusconi har hållit sig knäpptyst en månads tid, till och med på eurozonens toppmöte i Bryssel. Men till slut tvingade trycket från finansmarknaderna regeringschefen att bryta den ovanliga tystnaden. I onsdags eftermiddag höll han ett så kallat linjetal om krisen till parlamentet, dock försiktigtvis så sent att Europas börser hunnit stänga för dagen.

Läget är alarmerande. Den italienska statsskulden motsvarar omkring 120 procent av BNP och den italienska ekonomin stagnerar sedan flera år. När skuldkrisen nu skenar iväg har långivarna börjat utkräva en allt högre riskpremie även av Italien. Ränte- kostnaderna för Italiens upplåning håller på att bli ohållbara. Statsbankrutten hotar.

Silvio Berlusconi skryter med att han har tre börsnoterade företag och som affärsman borde han väl inse att en skuldsatt regeringschef står tämligen maktlös gentemot de internationella långivarna. Men i stället förnekar han problemen. Utan skymten av självkritik var hans huvudbudskap att finansmarknaderna har fel. Det är ungefär lika smart som att skylla på domarna när Milan inte vinner Champions League. Berlusconi påstod att Italien har ett stabilt politisk styre, en solid ekonomi och en plan som ger balans i statens budget till 2014. Jämfört med andra länder går det bra för Italien. I USA och Japan går det sämre och för övrigt är krisen inte italiensk utan global.

Den allra allvarligaste svagheten i Berlusconis utmanande skönmålning gäller planen för budgetsanering som antogs brådstörtat för en månad sedan. Den saknar omedelbara genomgripande åtgärder som på allvar minskar statens utgifter. I stället bygger den på höjda skatter och avgifter som skall tas ut på andra sidan nästa val. Sådant önsketänkande lurar ingen långivare. Snarast uppfattas det som en bluff. Inte minst med tanke på hur den privilegierade politiska klassen – som i Italien kallas ”kasten” – skonar sig själv från uppoffringar. Ingenstans i Europa åtnjuter politikerna så generösa villkor som i Italien. Ännu så länge.

Berlusconis magiska kraft är förbrukad och den pånyttfödda andra republik som han utlovade för snart 20 år sedan har visat sig vara en chimär. Reformerna har uteblivit. De grundläggande problemen består.

Den brutalaste kritiken kommer från Fiatchefen Sergio Marchionne. Han säger att det är Berlusconi som fördärvar förtroendet för Italien och i andra länder skulle premiärministern tvingats avgå för länge sedan. Ibland påpekar Marchionne att i Italien tjänar hans företag inte en cent på verksamheterna.

Italien är tillbaka på ruta ett, men idag är Italiens öde genom euron ännu starkare sammanflätat med övriga Europa. Och som eurozonens tredje största ekonomi kan Italien sägas vara ”too big to fail”. Fortsätter spekulationerna mot Italien (och Spanien) blir den traditionella semestermånaden augusti en mycket svettig och farofylld tid för hela Europa. Men hos Berlusconi skiner solen.