Språket, orden, är verktyg som används i olika syften. För att uppnå olika mål. Ibland klara och entydiga: Glöm inte att ta med paraplyet! (Speciellt inte denna sommar.) Ibland används språket för att beslöja och dölja verklighetens egentliga innebörd. I sådana fall blir ett kalhygge en ”föryngringsyta”. Det senare låter både löftesrikt och tilltalande (dessutom är det vinstgivande). Något helt annat än det brutala, skoningslösa ”kalhygget”.

Ibland avslöjar språkliga nymodigheter åsikter och värderingar som de är menade att dölja. Alla vet vi att våra arbetsplatser skulle se ut som soptippar om inte städpersonalen gick till verket före eller efter vår arbetstids slut. För att visa vår aktning för deras jobb har yrkesbeteckningen ”städare” upphöjts till ”lokalvårdare”. Denna förmenta statushöjning skvallrar i själva verket ofta om en nedlåtande syn på människor vars uppgift det är att hålla rent och snyggt i vår omgivning.

På tal om soptipp så har den numera bytt namn till ”deponi”! Fast den härbärgerar förstås samma, gamla sopor som, just det, forna tiders soptipp. Jag kommer att tänka på Kairos soptippar som är både hem och arbetsplats för hela familjer. Här sopsorterar hela storfamiljen, från små barn till far- och mormödrar stadsbornas avfall. Tala om för dem att de jobbar på en ”deponi”!

Fint skall det vara, och då gärna med ”internationell” det vill säga engelsk anknytning. En personalchef eller personalansvarig blir då den ”HR-ansvarige” – human relations-ansvarige. Blir relationerna mellan människor enklare och bättre då?

Språket kan också användas som ett plåster eller en salva som skall täcka ett öppet sår, eller åtminstone lindra smärtan. Man får inte sparken från sitt jobb, man blir ”friställd”. Friställd till vad då? I en tid med växande arbetslöshet. Och självkänslan skadas inte mindre av att vara friställd, än av att ha fått sparken.

Jag menar dock inte att språket skulle vara okränkbart och heligt. Det språket som spädbarnet jollrar på och normalt använder långt upp i tonåren är inte oersättligt. För många invandrare blir det nya, svenska språket inte en styvmor utan en av omständigheterna först påtvingad, men senare självvald, mor. Inte minst kan det nya språket bli till diktarens verktyg. Låt mig bara nämna några exempel på de ”nya svenskarna” som gjutit nytt liv i det gamla språkets kärl: Theodor Kallifatides, Rita Tornborg, Maciej Zaremba, med flera.

Jag vet inte hur de lärde sig det nya språket och gjorde det till sitt. Själv hade jag veckopressens noveller som läromästare, och egenartade missförstånd kunde uppstå. Eftersom jag vårdades för min tbc på sanatorium, där det inte fanns tillgång till tyskspråkig litteratur, gissade jag mig till novellernas mening. För det mesta gick det bra, men när det om en av hjältinnorna ideligen påstods att ”hon log” körde jag fast. Inte kunde denna ljuva varelse vara mytoman? Meningens tyska översättning blev förstås att flickan ljög – ideligen.