Rubrikerna på SvD:s förstasida den 26 juni 1963 förmedlade den chockartade nyheten: ”Största spionskandalen genom tiderna Svensk överste i rysk sold under 15 år”. Den utpekade gripne, Stig Wennerström, hade erkänt. Han dömdes 1964 till livstids fängelse för att ha sålt ut hela det svenska luftförsvaret samt stora delar av Sveriges krigsorganisation till Sovjetunionen.
Hans egen bok ”Från början till slutet, En spions memoarer” från 1972, är resignerad och kluven. Med spionaget ville han minska risken för storkrig, kände sig ibland som landsförrädare men ”lider fortfarande av bristen på ett för mig själv godtagbart motiv”. Han benådades 1974 men gav sedan inga intervjuer.

Stig Wennerström var av officerssläkt och föddes den 22 augusti 1906. Han tog officersexamen i flottan 1929 och kommenderades till Riga i Lettland ett halvår 1933-34 för att studera ryska. Där fascinerades han av både diplomatliv och underrättelsetjänst – samt kartlades av sovjetiska agenter.

Wennerström gifte sig 1939. Makarna fick två döttrar. Efter tjänstgöring i försvarsstaben sändes Wennerström under brinnande krig i november 1940 som biträdande flygattaché till Moskva och var där till mars 1941. Tillbaka på försvarsstaben tangerade han 1943 gränsen mellan legalt och illegalt utbyte. Svenska militären knäckte ett tyskt kodmeddelande om att Wennerström lämnat uppgifter till Nazi-Tyskland. Säkerhetspolisen upptäckte honom hemma hos en sovjetisk militärattaché i Stockholm. Men polisens och militärens uppgifter lades inte samman till en helhetsbild. En betrodd hög officer på centrala poster föreföll vara höjd över alla misstankar.

Wennerström överlevde två flyghaverier och avråddes 1944 från fortsatt flygtjänst och befordran till flottiljchef. Enligt honom själv värvades han av sovjetiska militära underrättelsetjänsten GRU 1948, men det kan ha skett tidigare. Ryssarna spelade på Wennerströms fåfänga och behov av uppskattning samt gav honom kodnamnet ”Örnen”. Hans kontaktman Generalen vars identitet Wennerström aldrig röjt blev nästan ”den bästa vän jag någonsin haft”. Sedan Sovjet vägrat visum för en redan utsedd svensk flygattaché blev istället Wennerström sänd till Moskva åren 1949-52.

Nästa postering blev Washington 1952. Sverige hade just slutit ett hemligt avtal om försvarssamarbete med USA. Dörrarna öppnades för den nye flygattachén, som under Moskva-tiden gett amerikanerna en del uppgifter om sovjetiskt försvar. Paret Wennerström levde på stor fot med eleganta mottagningar. Stig Wennerströms svenska uppgift var att samla tekniska uppgifter och förbereda vapenköp – material han på arbetet mikrofilmade för Moskva. Även delar USA:s atombombsflyg och Kanadas luftförsvar, för att ta två exempel, röjdes.

Åter i Stockholm placerades han 1957 på Försvarsdepartementets kommandoexpedition med tillgång till topphemligt material. Från 1958 hade Säpo sina misstankar och informerade 1959 försvarsminister Sven Andersson, men bevis saknades. Istället för pension vid 55 år befordrades därför Wennerström 1961 till en ”ofarlig” tjänst som nedrustningsexpert i UD, vilket han fräckt utnyttjade för att komma över ännu fler hemliga dokument.

Till slut fann paret Wennerströms städerska Carin Rosén de avgörande bevisen: mikrofilmer gömda på vinden. Wennerström greps direkt, förhördes och sökte ta sitt liv.

Fallet Wennerström utreddes aldrig i botten. Sveriges dolda militära band med väst var politiskt känsliga och okända för polisens utredare. Rättegången hastades fram inför Sovjetledaren Nikita Chrustjovs Sverigebesök 1964. Militären fick inte förhöra Wennerström, men försökte 1965-66 ”omprogrammera” honom utan framgång. Ett par böcker om Wennerström har spekulerat om hans psyke och Sovjets verkliga hållhake på honom samt svenska medhjälpare. Ändå vet eftervärlden i stort sett inte mycket mer än vad som stod i den första SvD-artikeln 1963: ”Något annat motiv än pengar är icke känt”.