Också spädbarn under ett år kan utsättas för allvarlig och dödshotande misshandel. Men våldet mot de allra minsta och mest beroende har länge varit tabubelagt och nedtystat i Sverige. För att rädda barnens liv görs nu försök att tala öppet om det som vi inte vill se.

Fenomenet kallas "shaken baby syndrome" och handlar om det våld som drabbar de allra mest försvarslösa bland oss människor, spädbarn under ett års ålder vanligen under deras första sex månader i livet.
Det lilla barnet skakas brutalt och oupphörligt och får ofta huvudet dunkat mot sängbottnen eller skötbordet gång på gång med ödesdigra konsekvenser. Den känsliga ännu oskyddade hjärnan fylls av blod, blodkärlen sprängs inuti ögonen, det hårda greppet runt bröstet hindrar andningen. Resultatet: dödsfall, allvarliga obotliga hjärnskador, epilepsi, blindhet.
- Misshandel av våra allra minsta är fortfarande ett i Sverige tabubelagt ämne som ingen vill kännas vid. Det är för komplicerat, för obegripligt och för ångestfylld. Ingen vill tro att vuxna, dessutom nästan alltid föräldrarna, kan göra något så fruktansvärt mot en baby, säger Olof Flodmark, docent i pediatrisk neuroradiologi, alltså hjärnröntgen av barn, vid Karolinska sjukhuset i Stockholm.

Därför är det tyst om "skakade baby-syndromet". I Socialdepartementets utredningen om barnmisshandel som blev klar i höstas förra året nämns företeelsen enbart på en rad i bilagedelen. Det konstateras däremot att vi inte vet hur vanligt det är att små barn misshandlas i Sverige i dag. I statistiken över känd barnmisshandel redovisas siffrorna i klump för samtliga barn i åldrarna 0-6 år och antalet polisanmälda misshandelsfall i den åldersgruppen har ökat starkt sedan slutet av 80-talet från cirka 200 per år till över 900.
Huvudförklaringen är dock en ökad anmälningsbenägenhet och alla är eniga om att mörkertalet är omfattande, hur stort vet ingen. Brottsförebyggande rådet, Brå, har detaljstuderat dessa siffror och tycker sig kunna slå fast att någon ökning av den grova misshandeln av små barn inte har ägt rum under 90-talet.
Bristen på kunskap är alltså stor i Sverige, men erfarenheter från andra länder kan ge fingervisningar. I England anses ett per 1 000 barn i åldern 0-4 år utsättas för allvarlig fysisk misshandel. Det skulle motsvara 90 barn i varje årskull i Sverige.
- Förhoppningsvis är situationen bättre i Sverige, säger Olof Flodmark. Vi är förmodligen mindre våldsbenägna mot våra barn än engelsmännen. Men det vet vi inte.

En undersökning av samtliga spädbarn under ett års ålder som vårdats för skallskador i Cincinnati i USA visar att 64 procent av samtliga skador och 95 procent av alla allvarliga hjärnskador orsakades av misshandel.
En annan kartläggning från USA ger ytterligare en bild: två tredjedelar av små barn som misshandlas överlever. Men 50 procent av dem får synskador och 80 procent neurologiska handikapp.
Lika litet som vi vet om själva företeelsen, lika okunniga är vi om förövarna. Det är känt att speciellt hos yngre barn är misshandlaren nästan alltid en närstående familjemedlem, oftast en förälder, och det finns en enighet om att misshandel förekommer i flera olika miljöer, inte enbart hos socialt och ekonomiskt utsatta.
- En förklaring till att detta fenomen förträngs kan vara att så många föräldrar kan känna igen känslan, säger överläkare Håkan Svan vid Astrid Lindgrens Barnsjukhus i Stockholm, expert på neurologiska sjukdomar hos barn.
- Nästan alla har någon gång känt desperationen när spädbarnet bara skriker och skriker eller inte vill sova. Den situationen kan skapa impulser att skaka ungen för att äntligen få lugn och ro. Men de allra, allra flesta gör inte det. De har starka impulser mot att utöva våld mot det lilla skyddslösa barnet. Men för en del släpper spärrarna. Och risken är uppenbar att om det hänt en gång kan det upprepas igen.

- Det är det onda mönstret som måste stoppas och barnet lyftas bort från sin livshotande omgivning, säger Olof Flodmark. Och vi i sjukvården har ett stort ansvar. Det är vi som måste lära oss att identifiera dessa misshandlade spädbarn i "bruset" på akutmottagningarna, ha modet att inse vad det handlar om, agera och anmäla våra misstankar till de sociala myndigheterna.
Men det sker knappast i dag: sjukvårdspersonalen väljer att se bort, att tro på föräldrarnas förklaringar, att "försköna" och oskyldiggöra tolkningarna av hjärnröntgenbilderna, ge en annan "acceptabel" diagnos.
- Viktiga orsaker är ångest inför hela fenomenet och en svårtacklad konflikt mellan rollen att stödja och hjälpa föräldrar och barn och att vara övervakare, myndighetsperson, förklarar han. En anklagelse för barnmisshandel innebär nästan alltid en katastrof för de vuxna, men vår främsta uppgift är att värna om barnet. Utan rätt hantering riskerar barnet att dö eller få livslånga förödande handikapp.
För tre år sedan inträffade ett sådant tragiskt förbiseende på Karolinska sjukhuset. Olof Flodmark är sparsam med detaljerna. Men den uppskakande händelsen blev startskottet för det som kom att kallas MIO-gruppen, ett nätverk av läkare och annan berörd personal på sjukhuset som arbetar mot barnmisshandel.
- Vi har utvecklat ett program med fastställda rutiner för att kunna hitta barnen i riskzonen och vidta de åtgärder som behövs, säger Olof Flodmark. Vi ägnar också mycket tid åt att utbilda personalen, lära dem att se och förstå denna företeelse och stödja dem.
Han menar att hans egna kolleger - röntgenläkarna som undersöker barnens hjärna - har en nyckelroll:

- De akuta skador som uppstår efter skak-våldet är så typiska att de inte liknar något annat. Det finns helt enkel ingen annan förklaring och det måste röntgenläkarna ha modet att rapportera öppet.
Ett resultat av gruppens arbete kan vara att förra året upptäcktes sex fall av "shaken baby syndrome" på sjukhuset mot två året före.

Inger Atterstam