Kung Carl Gustaf höll ett personligt tal under den direktsända ceremonin för katastrofens offer. – Det känns som om orden tagit slut, de ord som skulle formulerat saknad och vrede, sade kung Carl Gustaf.
Klockan 11 inleddes den tv-sända Samling för eftertanke och gemenskap med anledning av naturkatastrofen i Asien. Redan en timme i förväg hade representanter för landets kommuner samlats i Blå hallen i Stockholms stadshus. Någonstans bland dem fanns anhöriga och överlevande, gömda mellan mörka kostymer och diskreta dräkter, skyddade från insyn.
– Man kan ju undra varför vi åkt hit så många mil, erkände Ann Beskow, kommunalråd i Orsa. Sedan lyfte hon blicken bort mot Janne Schaffer som börjat spela på sina klarröda gitarr längst framme på scenen, sa att vi alla behöver samla krafterna som till ett avstamp:
– Det är nu vi ska börja med livet efter.
Minuterna går, ett dämpat sorl fyller den mäktiga hallen.
Regeringen har bänkat sig längst fram till vänster, bara Göran Persson tycks ha sin äkta hälft med. Snart kommer han att titta ut över de välfyllda raderna, plus rakt in i tv-kameran, och säga att ”vi måste möta vardagen med all den kärlek som vi äger”. Men ännu är det några minuter kvar till sändningsstart och bland journalisterna diskuteras mest kungens kritik av UD:s hantering av naturkatastrofen.
Men nu är klockan prick 11, nu reser vi oss upp för nu kommer kungafamiljen in från höger, tillsammans med prinsessan Lilian vars namn man har missat på den förtryckta gästlistan. Sorlet tystnar, de unga tjejerna från Södertörns orienteringsklubb slutar vippa med sina hästsvansar, Annika Billström kramar en näsduk i högerhanden och en bit bakom henne knäpper diakonen John Elis Hollsten från Filipstad händerna över magen, blundar och lyssnar.
Det börjar med musik, med allvarliga elever från Nacka Musikklasser, med en ung trumpetare som kliver fram och spelar solo i vit skjorta, som bara är lite skrynklig på ryggen. Tysta sitter vi där, låter tonerna sjunka in i våra frusna kroppar, lystrar när Melinda Kinnaman läser Barbro Lindgrens diktrader:
Nu andas någon
inte mer
och någon ser
för sista gången
nattens gråmoln brista
Varenda dag
är alltid första dagen
och den sista.
Och efteråt spelar Benny Andersson sin egen Tröstevisa med mjuka fioler och dragspel. Och en allvarsam Kalle Moreaus knäpper på sin gitarr halvvägs gömd under ett valv.
Det är nu det händer, det som gör denna dag till en extra minnesvärd dag:
En man stiger fram till mikrofonen, han är nykammad och påtagligt blek, han tittar på oss med ögon som förstärker det som står nedskrivet på hans papper: Att det känns som om orden tagit slut. Eller som om de aldrig hade funnits, de ord som skulle kunna formulera vår sorg, saknad, vanmakt och vrede.
Tystnad, säger den medelålders mannen med de sorgsna ögonen, känns som det enda rätta språket inför allt detta obegripliga, övermäktiga och oförklarliga.
– Och hellre än att hålla tal skulle jag vilja ge värme och ny trygghet till alla som drabbats.
Det är kungen som talar. Men just nu känns han mer som en sörjande medmänniska, en medelålders man som själv en gång var pojken som miste sin pappa:
– Jämfört med många andra barn hade jag det säkert bra, men för ett barn är en förlorad förälder alltid oersättlig. Jag vet något om den saknaden.
Innan samlingen är över har ärkebiskop KG Hammar betonat att vi aldrig kan få tillbaka vår gamla vardag. Däremot kan vi få en ny, med ökad insikt om livets ändlighet. Tröstande påminner han att ”bara den som älskar sörjer” och att kärlek, sårbarhet och sorg hör samman. Hans röst är stadig, det är inte första gången han står inför vilsna, sorgsna människor. Ärkebiskopen gör sitt jobb och han gör det bra.
Men ännu talar kung Carl XVI Gustaf, och han går långt utanför sin ordinarie yrkesroll. För nu medger han att han tillhör den generation män som inte är så tränade i att visa känslor, han uppmanar sina medbröder 50+ att lägga ner maskerna, våga visa svaghet, värme och känslor.
Så stryker han handen över sitt manus, säger att han skulle vilja vara som kungen i sagorna, en sån som ställer allt till rätta.
– Så att berättelsen slutar med ”sedan levde de lyckliga i alla sina dagar.” Men jag är, precis som ni, bara en sörjande, sökande medmänniska.
Med oss ut i gråkylan bär vi Bodil Malmstens ord, nyss lästa av Melinda Kinnaman:
Världen kan bara fortsätta
som om någonting har hänt.
