Malin Sävstam och sonen Axel lever varje dag med en smärtsam sorg efter tsunamin i Thailand . ”Förlusten av Mats och barnen bär jag ständigt inom mig”, säger Malin Sävstam.
– Jag har börjat våga känna på den totala smärta sorgearbetet innebär, säger hon när årsdagen för katastrofen närmar sig för andra gången.
Jag träffar Malin Sävstam på hennes arbetsplats på en pr-byrå i centrala Stockholm.
Hon har nyligen börjat arbeta igen på halvtid efter den långa sjukskrivningen. Livet har, åtminstone på ytan, börjat få en struktur, en fungerande vardag. Tillsammans med äldste sonen Axel, 17, som också överlevde tsunamin, försöker hon hitta en ny plattform, en ny bas i tillvaronefter katastrofen.
Julen ska hon och Axel fira hos anhöriga i Bohuslän.
På julafton ska de gemensamt besöka graven där stoftet efter Mats och barnen har gravsatts.
Jag tar kontakt med Malin efter att ha tagit del av hennes egen starka berättelse om tsunamidygnen som just publicerats i tidningen Vi. I ett tätt sammansatt dokument berättar hon levande och med mycket stark närvarokänsla om hur det var att befinna sig i mardrömmens epicentrum, vad hon såg, tänkte och kände samtidigt som hon kämpade för sitt och övriga familjemedlemmarnas liv.
De var två familjer, tio personer, som gav sig iväg på den där julresan till Khao Lak för två år sedan. Bara fyra av dem återvände levande. Förutom sin man och sina två barn förlorar Malin också sin bästa väninna, ett av hennes tre barn och hennes nye man.
Familjerna bor i bungalowsanläggningar 50 meter från stranden. Familjen har just gått till-baka till huset för att hämta sina badsaker när vågen kommer. De ser hur den grön-grå-svarta sörjan börjar välla fram och tror att de hunnit sätta sig i säkerhet på ett fält när vattenmassorna når dem även från andra hållet.
”Jag tar Elsas hand igen, vrider på huvudet och ser att det kommer vatten från två håll. Två gråa väggar som bildar 90 grader och närmar sig med enorm hastighet. Kraften från vattnet rycker bort Elsas hand. Våra kroppar far iväg som trasdockor.”
Det är sista gången Malin ser sin dotter i livet.
Som genom ett under överlever hon kampen mot vattenmassorna och alla prylar som dragits med i vågen. Efter närmast ofattbara strapatser hittar hon till slut fram till ett stenhus där hon återfinner Mats och ena sonen Axel sittande på golvet.
Mats är gulblek och genomskinlig i skinnet och klagar över att han fått ett slag över bröstet.
Malin är lättad över att ha återfunnit dem och anar inte då vilka helvetiska dygn som väntar. På det lokala sjukhuset i Takua Pa råder ett obeskrivligt kaos och först vid tiotiden dag två, sist av alla nationaliteter, får de kontakt med svenska ambassadören.
– Vi kände oss totalt övergivna och maktlösa, berättar hon.
Tre dygn senare dör hennes man. Hans lungor visar sig nästan helt täckta av lera.
Själv har hon sår över hela kroppen och två av barnen förblir borta.
Några dagar senare kommer personal från Räddningsverket och tvingar henne och Axel att flyga hem till Sverige. Tre veckor senare skrivs de ut från Karolins-ka sjukhuset och förväntas börja sitt nya liv tillsammans.
– Första året gick åt till att försöka bearbeta sorgen efter Mats och barnen. Själva händelsen har jag inte orkat ta tag i förrän nu, berättar Malin som talat in hela berättelsen om tsunamin och dygnen efter på band medan hon låg på sjukhuset.
Genom dagboksanteckningar och deltagande i en sorgegrupp på
Ersta har hon fått ur sig en del av sorgen och frustrationen. Vänner och anhöriga har bildat ett livsnödvändigt nätverk kring henne och Axel. Hon har också haft mycket god hjälp av en präst som följde med henne och Axel på första resan tillbaka till Khao Lak förra året.
Resan de fasade för och övertalades till blev ett positivt avstamp i läkningsarbetet.
– Det var en stor lättnad att återse platserna där jag sist såg Mats och barnen, en sorts bekräftelse på att det ofattbara verk-
ligen hänt. Det kändes varmt och ömt att komma tillbaka, som heliga platser vi gärna återvänder till.
