En krass diagnos av krisen i Europa verkar bekräfta de värsta farhågorna. Det politiska sönderfallet sprider sig till de bärande delarna i den europeiska konstruktionen, till kärnländerna och till EU:s grundval, den ekonomiska och finansiella integrationen.

Sönderfallet stavas åternationalisering.

Vi är några som minns hur läget i slutet av 1980-talet omvandlades från 1970-talets euroskleros till det tidiga 1990-talets eurofori. Hävstången var den inre marknaden med ett lagstiftningsprogram för fri rörlighet för varor, tjänster, kapital och människor. Vi minns hur Jacques Delors och Lord Arthur Cockfield vid otaliga tillfällen upprepade att det gällde att göra denna inre marknad fullständig och irreversibel. Under gynnsamma politiska omständigheter ledde projektet till europeisk pånyttfödelse. I förlängningen återuppväcktes tanken från 1970-talet på en gemensam valuta. Ett gemensamt betalningsmedel på en gemensam marknad. ”Single market” skulle krönas med en ”single currency”.

Det strategiska målet var att göra den ekonomiska och finansiella integrationen oåterkallelig, irreversibel. Den självständiga och kraftfulla EU-kommissionen hade till uppgift att övervaka den processen. Helt i enlighet med Jean Monnet utgick den ifrån att integration ger starkare ömsesidigt beroende än bara mellanstatligt samarbete och att starka institutioner har bäst motståndskraft när de politiska konjunkturerna växlar.

För fyra år sedan gjorde Lehman Brothers bankrutt och utlöste den smygande finanskrisen även i Europa. Den omedelbara reaktionen visade att Europa helt saknade beredskap för krishantering. Fyra års improvisationer och nödlösningar har visat sig nästan helt fåfänga.

Framför allt har de blottat ett politiskt sönderfall inom medlemskretsen. Envar skulle ta hand om sin egen skit, som Nicolas Sarkozy uttryckte det. Han var då ordförande i EU.

Då levde ändå förhoppningen att den ekonomiska och finansiella integrationen skulle bestå i huvudsak intakt, trots krisen. Den gemensamma marknaden skulle ju vara oåterkallelig, irreversibel.

Den som i dessa dagar gör sig besväret att noggrant studera olika uttalanden av ECB-chefen Mario Draghi finner att han på sitt lågmälda sätt skickar ut omskakande larmsignaler. Han konstaterar att även den finansiella marknaden nu håller på att fragmenteras. Den gränsöverskridande interbankmarknaden har krympt dramatiskt. Bankerna misstror varandra och kryper tillbaka till sina hemmamarknader. I ECB:s månadsbulletin för augusti analyseras tendenserna.

Denna åternationalisering försvårar allvarligt möjligheterna för ECB att genomföra den gemensamma penningpolitiken – det finansiella blodomloppet blockeras.

Det återstår att se om denna åternationalisering bara är tillfällig eller strategiskt långsiktig.

Om den politiska söndringen skulle leda till att integrationen i den ekonomiska gemenskapen eroderar brakar hela bygget så småningom ihop.

Rolf Gustavsson är SvD:s tidigare korrespondent i Bryssel med rötter på Österlen. rolf.gustavsson@svd.se