Jag behövde verkligen monsunregnet som nådde Stockholm i går. Få saker ger en ett lika berättigat frikort att stanna hemma, helst i sängen, och bara stänga ute omvärlden. Valutgången i Egypten, Julian Assanges märkliga asylsökande, David Camerons skrämmande nya åtstramningspaket, vaccinerings-debatter och avslöjandet om den brittiske komikern Jimmy Carrs smått oförlåtliga skatteplanering – allt detta och till och med Swedish House Mafias splittring! – blev plötsligt något som pågick någon annanstans, långt borta på andra sidan ett plaskblött grått molntäcke.

På något vis kändes det som den här sommaren, i alla fall min sommar, började först med det här apokalyptiska skyfallet. Innan det var juni något som bara pågick och snart skulle övergå i juli. Blott dagar i en almanacka, tid som gick. Men regnet fick den traditionsenligt årliga stressen över att ”ta vara på sommaren” att försvinna. Jag kunde äntligen trycka på paus, utan någon press eller ursäkter. Och i lugn och ro med benen i kors inleda sommaren så som jag har märkt att jag nu har gjort i flera år, läsandes Tove Jansson.

Den finländska författaren kan som ingen annan ge mig sommar. I alla fall så som jag personligen vill ha den. Hennes meditativa mildhet, vare sig hon kanaliserar den genom sina älskvärda Mumintroll eller via lilla Sophia och hennes mormor i Sommarboken, uppnår något som är unikt: en motpol till den allt mer accelererande vardag där vi – i alla fall jag – skjuter nuet allt längre och längre fram. Mina digitala arbetsdagar är ständigt på helspänn, de väntar alltid på något litet mirakel som eventuellt lurar runt hörnet, så pass att nuet väldigt sällan kan tävla med vad som kanske händer alldeles strax.

Nyligen lärde jag mig av en nära vän att mängder av Mumin-citat – i synnerhet av den alltid så lugna och sansade Muminmamman – ofta används inom den svenska kognitiva beteendeterapin.

Jag förstår det.

Tove Jansson har i flera intervjuer förklarat att hon skrev alla sina barnböcker efter principen att berättelserna måste nå en punkt där historien upphör och barnet själv tar vid. Frågorna som dröjer sig kvar är viktigare än svaren författaren kan eller bör ge. Precis som en speciellt lyckad timslång session hos en terapeut. Likt den brittiska uppmaningen från andra världskriget, ”keep calm and carry on”, som de senaste åren har prytt mängder av rödvita affischer, kökshanddukar och temuggar har Janssons böcker blivit en form av stresshantering för mig. Starkare än valium, betydligt hälsosammare än ett glas vin. Det där lugnet, stiltjen, vi alla eftersträvar finns där i varje scen från en liten finsk skärgårdsö. Dit når inga dåliga nyheter. Där är varje morgon ett nytt liv. För ett förord till en engelskspråkig nyutgåva av Sommarboken skickade förlaget författaren Esther Freud till ön där Sommarboken utspelar sig. Hon konstaterade att det tog henne exakt fyra och en halv minut att promenera runt hela ön. I morgon är det elva år sedan Tove Jansson gick bort. Men hennes ord, milda vänlighet och förmågan att hitta det stora i det pyttelilla förblir evigt synonyma med mina somrar, både alla de som gått och de som förhoppningsvis komma skall.