LONDON

Man kan nästan ta på ödsligheten en lördagskväll veckan före lön på Westbourne Grove i västra London.

Det brukar alltid vara fullsatt på den här restaurangen vid den här tiden. Men vi är blott fyra personer här inne när jag bjuder en nära brittisk vän på middag, kanske för sista gången på mycket, mycket länge.

Så stämningen är en smula melankolisk.

Jag är här igen för att brittiska konton ska avslutas, magasinerade ägodelar jag inte sett på över sex år ska sorteras, kastas eller sparas och jag kommer ständigt på ännu något som måste åtgärdas och adderas till den redan digra listan.

Det är alla de där sista och så trista administrativa punkterna som man helst skjuter upp lite för länge. Vilket är just vad jag har gjort. Och jag inser till slut hur många rullande utgifter jag faktiskt har dragit på mig i det här landet.

Mitt middagssällskap envisas artigt med att dela notan i två. Jag vet att han bara har femton pund på banken just nu. Så jag insisterar. Vi tar adjö i ett milt duggregn och lovar varandra att hinna ses en gång till innan jag åker till Sverige.

När jag kommer hem – eller i alla fall till det som återstår av det – visar kanalen More4 en ny dokumentärserie om sjuksköterskors vardag inom det brittiska landstinget, NHS. Och jag kan inte låta bli att fastna i dessa heroiska människors berättelser, respekt för sina patienter och ekonomiska vedermödor.

I synnerhet den sista punkten stannar kvar; hur de alla med en lite uppgivet överseende axelryckning säger att det de gör känns så viktigt att det får kompensera de låga lönerna.

Det är dem som Labourpartiet ständigt säger sig stå upp för.

Samtidigt, med en begynnande förkylning i kroppen, försöker jag med det andra av mina lite febrigt dimmiga ögon arbeta mig igenom helgtidningarna. De jag alltid har läst under åren här, The Guardian och The Times. Till en början var jag med ojämna mellanrum otrogen mot dem – av någon slags mångfaldsprincip – men efter ett tag slutade jag ens se de andra tidningarnas förstasidor.

I The Times läser jag Roland Whites dagbokskolumn. Jag brukar sällan hålla med honom men när han räknar upp några av Labourledaren Ed Millibands äldre bror Davids nya uppdrag sedan han förlorade partiledaromröstningen mot sin lillebror så tappar hela den familjen så mycket av min tillit.

Den före detta utrikesministern David Milliband har just tackat ja till ett konsultuppdrag för ett pakistanskt investmentbolag i jordbrukssektorn för en ännu ej offentliggjord summa. Vid sidan av detta tjänade han 75000 pund under 2011 som styrelseordförande för fotbollslaget Sunderland FC, 1300000 som föredragshållare samt 24000 för en veckas seminarier på ett amerikanskt universitet.

Den första sjuksköterskan i More4s serie Confessions of a nurse får 14000 pund om året. Och hon är inte den som på något vis har lägst lön av de intervjuade.

Ett av de slagord som den svenska duon Rebecca & Fiona tappert hängde upp på scenen under sitt uppträdande på lördagens P3 Guld-gala tål att upprepas i den här kontexten: Solidaritet är sexigt!

Men här borta tänker inte ens de som säger sig eftersträva detta ideal ens börja med att rannsaka sig själva.