Trots att social barnavård funnits i cirka hundra år i vårt statistiktäta land är det ingen som tidigare haft koll på hur många som hamnar hos socialtjänsten under barndomsåren och vilka insatser som görs.
- Vi fann anmärkningsvärt höga siffror. Är det verkligen rimligt att tro att vart tionde barn, två i varje klass, växer upp under sådana omständigheter att samhället måste ingripa. Vi talar ändå om Sverige som är ett av världens bästa länder för barn, säger forskningsledare Knut Sundell.
Han och tre andra forskare vid Forsknings- och utvecklingsenheten inom Stockholms socialtjänsförvaltning har gjort ett representativt urval av 2 260 barn födda mellan 1968 och 1975 och som bott i Stockholm under hela sin uppväxt. Barnen har följts från födseln till och med 25 års ålder.
När uppgifterna uppräknas till att gälla alla Stockholmsbarn handlar det årligen om 3 procent av barnen som får någon form av insats, men hela 10 procent av dem om man ser till hela uppväxttiden. Om läget är detsamma i dag skulle det
handla om ungefär 16 000 barn.
Den som kommer in i systemet tycks förr eller senare bli omhändertagen och placerad i fosterhem eller på institution. Det gäller för tre av fyra barn med insatser. Majoriteten av barnen var omhändertagna första gången innan de fyllt sju år.
- Det blir som en kedja av olika insatser som avlöser varandra, för några blir det en kronisk historia. I genomsnitt hade barnen fått nära tre olika insatser. Något barn hade hela 13 olika placeringar under barndomen, berättar Knut Sundell.
Trots samhällets ingripanden gick det förhållandevis sämre för dessa barn i vuxen ålder jämfört med barn som bara hade utretts och ännu sämre än för dem som aldrig varit i kontakt med socialtjänsten.
Barnavårdsbarnen var oftare kriminella, socialbidragstagare, tonårsföräldrar samt led av psykiskt ohälsa.
Nära hälften av barnen som fått sociala insatser visade inga problem som unga vuxna. Är det inte ett bra resultat med tanke på förutsättningarna?
- Nej, det tycker jag inte. Det är ett så stort
ingripande när samhället tar över ansvaret från föräldrarna att man borde kräva att det blir bra, åtminstone som i en normalgrupp. Självklart kan man inte säga vad som hänt om man ingenting gjort. Kanske hade det blivit ännu värre. Men det kunde också blivit bättre. Ett ingripande kan även skapa problem, menar Knut Sundell.
I lagstiftningen talar man om ”barns behov” och om ”barn som far illa”. Det är alldeles för luddiga begrepp som öppnar för socialarbetarnas egna tolkningar, menar Knut Sundell och hans kollegor.
- Vi forskare kan i varje fall inte tala om vad som menas med barn som far illa. Successivt har man vidgat begreppet, det har uppstått en gråzon. Vi behöver få en tydligare gräns för när föräldrar kan anses vara olämpliga.
Undersökningen visar att nästan vart femte Stockholmsbarn utreds någon gång av socialen.
- Mycket resurser läggs troligen ned på saker som socialtjänsten inte har att göra med. Det skulle inte behövas med en bättre definition av när samhället är skyldig att ingripa.
Dessutom efterlyser forskarna bättre statistik, bättre utredningar och mer vetenskapligt belägg för att insatserna också har effekt.
