Människorna inne i det lilla huset i Karlshamn vänder sig om och tittar på kvinnan längst bak. Sedan vrider de sig ett halvt varv och riktar blickarna mot kvinnan som har hållit i föredraget och som nu gapar mot den sista bänkraden. Hon ser chockad ut. Letar efter ord, hittar inga. Publiken, osäker nu, vänder sig än en gång och glor på kvinnan där bak som gör en menvadådå-gest med armarna.
– Jag undrade bara hur ni klarade skolarbetet, säger hon.
Det är som om dörrarna öppnats till en parallell verklighet. Vi har ju suttit här tillsammans och lyssnat på samma föredrag. Och ändå är det som om vi har befunnit oss i olika världar – inte bara den senaste timmen, utan under hela våra liv.
– Tror du vi gick i skola! Har du inte hört ett enda ord jag har sagt? Jag var bara ett barn och jag satt i koncentrationsläger! utbrister föredragshållaren.
– Ja, jag vet, svarar kvinnan längst bak.
– Men menar du att ni inte hade någon undervisning där?
Efter sammankomsten steg kvinnan som mot alla odds hade överlevt nazisternas fasor fram till mig, djupt omskakad. Hon sa: Snart finns vi inte kvar. Snart finns det inte längre någon som kan berätta. Då måste ni journalister fortsätta att skriva, lova det.
Så gick åren och plötsligt var vi där. Minnena från föreläsningar av den här sorten, har börjat blekna. Rösterna tystnar och samtidshistorien förvandlas till historia. Mätt i tid är andra världskriget nu lika långt borta för en röstberättigad 18-åring som första världskriget var för mig när jag blev myndig. Och det blir svårare och svårare att dra paralleller när linjerna vuxit sig för långa för att man ska kunna se startpunkten från där man står idag.
Men samtidigt som man kan känna en stor tröstlöshet över att just denna tid sammanfaller med att en ny främlingsfientlig våg sveper över landet, så är det trots allt hoppingivande att vi ser ett skifte i det politiska samtalet.
Nej, politikerna pratar inte mer med väljarna än tidigare. Men väljarna pratar mer med varandra.
Den största förändringen i årets valrörelse var att så många ickepolitiskt aktiva människor tydligt började visa vad de står för. Den svenska traditionen att hålla sina politiska värderingar för sig själv verkar helt enkelt sopas av banan när folk nu vant sig vid att använda sociala medier för att berätta om allt som pågår i deras liv.
Vi kan redan se tecken på förändringen: från att fler artister ställer upp för politiska partier till att människor klär sina Facebookbilder med politiska partiers symboler.
Fortsätter utvecklingen innebär det inte bara att vi bryter med den mumlande och undanglidande kultur som gett okunnigheten och intoleransen en grogrund, utan också att vi tar ett steg in i ett betydelsefullt medieskifte, där vi själva bestämmer vilka historiska sanningar som ska påverka de val vi står inför idag.
Det är en stor demokratisk seger att den bedjan som Förintelsens överlevande skickat åt vårt håll inte längre endast behöver riktas mot en handfull journalister.
Idag har miljoner svenskar blivit sina egna medier. Nu kan vi alla uppfylla löftet att aldrig tystna. Vad sägs om att börja i dag?
Anders Mildner är journalist och medieanalytiker. anders.mildner@svd.se
