Mannen haltar gällt gnällande genom tunnelbanevagnen. Där han passerar slår resenärerna ner blicken i golvet som deltagare på skolmöten när klassföräldrar ska utses. Ser inte. Hör inte. Betalar skatt och tänker inte ge något. I handen håller han en bild på en kvinna och två små barn och trots att jag inte talar spanska är det inte svårt att förstå vad han säger: Inget jobb, inga pengar, hjälp mig!

Madrid kryllar av tiggare och aldrig blir kontrasterna mellan rik och fattig, vi som har och de som saknar, så tydlig som när man är på semester. Mannen närmar sig och jag slår ner blicken. Tänker på den lufttorkade skinkan från grisen som bara har ätit ekollon som kostar hundra euro kilot och smälter så gott i munnen som jag köpt för att bjuda min egen man på när jag kommer hem. På att jag och dottern nyss betalat åtta euro för ett glas vatten och en läsk på ett soligt utekafé. På våra resväskor som är fulla med nyinköpta sommarkläder. Skäms. Men jag plockar inte upp plånboken. Den ligger långt ner i väskan och det känns obehagligt att dra upp den här bland allt folk. Hade jag bara haft några mynt i fickan...

Vad ska man göra? Vad är rätt? frågar dottern frustrerad när vi vid ett övergångsställe slagit ner blicken framför ännu en man, gammal, tandlös och frusen i vinterrock mitt i sommarvärmen. Man blir så ledsen!

Och jag ger mig in i ett invecklat resonemang. Om människor som faller utanför systemet, som inte låter sig hjälpas. Och tiggare som smugglas av traffickingligor över Europas gränser. Dottern ser skeptisk ut. Jag hör själv hur ihåligt det låter. Den gamle mannen ser inte särskilt traffickerad ut. Och han verkar onekligen vilja ha hjälp.

Fattigdom gör sig bäst på avstånd. I länder långt bort. Helst på tv. Eller framför datorn. Där kan man lugnt och tryggt förfasas över livets orättvisor och självvalt lätta sitt samvete genom överföringar till olika biståndsorganisationer. Så här upptryckt i ansiktet mitt i Europa blir det för... påträngande.

Att inte ge till tiggare sitter så djupt. Men vad ska vi göra när trygghetssystemen inte räcker till?

Misär kommer i olika skepnader men snart går det inte längre att blunda.

Idag lever 16 procent av barnen under vad vi i Sverige ser som skälig levnadsstandard, larmar Rädda Barnen. Nästgårds med mig i Nacka arrangerar Frälsningsarmén läger för fattiga mammor och barn. Barn som i vanliga fall är vana vid mjölkranson.

I Madrid är torget Puerta del Sol sedan veckor tillbaka ockuperat av ungdomar som protesterar mot åtstramningar i ekonomin och den massarbetslöshet som stigit till ofattbara 21 procent, 45 procent bland ungdomar. Det har inspirerat till liknande protester i Aten och Paris. I USA överlever var sjunde amerikan tack vare matkuponger. Människor tigger på våra gator.

Det går åt fel håll. Klyftorna ökar.

Så vad ska vi göra åt det? Vad är rätt?