Mitt i After Darks paljettsprakande show på Tyrol i Stockholm kommer Christer Lindarw ut som en vanlig man, sätter sig framför ridån en stund och filosoferar kring våra könsroller. Hans funderingar går ungefär såhär:
Tänk ändå att det är så olika. Om en kvinna idag klär sig i manskläder är det ingen som reagerar. Men när Lindarw och hans dragkompisar tar på sig kvinnokläder fyller de lätt ett helt Tyrol.
–Tänk er när Fredrik Reinfeldt kan ställa sig upp i riksdagen i en liten puffkjol och knytblus och ingen höjer på ögonbrynen.
–Den dagen… då blir jag arbetslös!
Vi i publiken fnissar glatt. En manlig statsminister i puffkjol… hur skulle det se ut? Och ändå är det faktiskt bara drygt 200 år sedan Sveriges statschef bar, om inte kjol, så åtminstone puffbyxor och korsett. Då var också rosa en färg för pojkar.
Trots att historien rätt tydligt visar att tycke, smak och hur vi förväntas uppträda i högsta grad är föränderliga ting verkar uppfattningen om att skillnader i beteende mellan män och kvinnor är medfödda växa. Ett problem med den teorin är att nästan all forskning som gjorts för att bevisa det har utförts på vuxna kvinnors och mäns hjärnor. I nya boken Pink brain, blue brain har amerikanska neurologen Lise Eliot sammanställt och analyserat den forskning som gjorts när det gäller skillnaden på barns hjärnor. Flickor och pojkars hjärnor är, fastslår hon, väldigt lika.
Ändå kan de flesta av oss vittna om stora skillnader i beteende mellan könen redan från tidiga år. Pojkarna lirar i allmänhet boll och utmanar varandra i slagsmål längst bort på skolgården, flickorna pratleker ofta i mindre grupper närmare lärarna. Hur kommer det sig, om könen nu egentligen är så lika? Att växa upp som flicka eller pojke, skriver Lise Eliot, går att jämföra med att redan från födseln lära sig två olika språk. Och hjärnan är inte en hårdvara som förblir densamma. Den är föränderlig och utvecklas allt eftersom.
Övar man fotbollsfinter med sin lilla grabb från det att han är ett år kommer såklart en tjej som slår sin första bredsida på fotbollsskolan som sexåring inte ha en chans mot honom. Alldeles oavsett att flickor och pojkar har exakt samma fysiska och motoriska förutsättningar för idrott ända fram till puberteten.
Och omvänt. Läser man högt för sin dotter hela hennes uppväxt och uppmuntrar hennes läsning men låter hennes brorsa springa iväg och göra något annat så fort han visar minsta tecken på rastlöshet, eftersom man ju vet att pojkar har så svårt att sitta still… ja, gissa vem som får bäst betyg i skolan?
Eliots idé är inte att alla ska vara lika. Det är inte fel att en flicka föredrar att leka med Barbiedockor, eller att en pojke älskar robotar. Men vi gör ett misstag om vi inte låter båda könen utveckla sin fulla potential. För det är väldigt liten skillnad på våra flickor och pojkar från start men en gigantisk skillnad på hur vi programmerar dem.
Hur bryter vi då den onda cirkeln? Steg ett är såklart att vi alla blir medvetna om den.
Steg två… snälla statsministern, kan du inte sätta på dig en kjol?!
Anna Laestadius Larsson är redaktionschef på Amelia. anna.laestadius.larsson@svd.se
