”Det var kaos i mitt hemland så jag och min man bestämde oss för att lämna Bagdad - för att få ett liv”, berättar Zozan Hussein som upplevde smugglingen via Ryssland till Sverige som en skräckfilm.
Foto: DAVID MAGNUSSON/SvD
– Min dotter var sju år gammal och min son var två och ett halvt, själv var jag 25 år. Det var kaos i mitt hemland så jag och min man bestämde oss för att lämna Bagdad – för att få ett liv.
Zozan Hussein beskriver hur familjen skaffade visum till Turkiet. De visste att många irakier åkte dit för att sedan ta sig vidare ut till Europa. Det var den enda planen de hade. Från Turkiet tog de tåg till Moskva i Ryssland. Sedan skulle människosmugglarna ta över deras öden.
– I Ryssland väntade vi i två och en halv månad innan det var dags att åka vidare. Människosmugglarna hade samlat ihop 45 personer som skulle med en liten fiskebåt. De ville ha pengarna direkt. Det skulle kosta cirka 7 000 dollar för min familj att få plats i båten, men jag hade bara 5 000 dollar kvar, de nöjde sig med det.
De 33 timmar som följde var ett helvete. Flyktingarna ombord blev sjösjuka, de kräktes och mådde dåligt. Det fanns ingen toalett, ingen mat. Zozan Hussein säger att hon var mycket rädd och det fanns stunder då hon tänkte att hennes familj inte skulle överleva.
– Överallt såg jag bara hav. Jag visste inte ens vart vi var på väg. Människosmugglarna sa inte det till oss. Det var först när vi kom fram och började läsa skyltarna som vi insåg att vi var i Stockholm.
Hon tycker att hon haft tur. Hon fick någonting för de 5 000 dollar som familjen betalade, i form av ett uppehållstillstånd i Sverige.
Men många blev och blir fortfarande lurade av människosmugglarna. Om de lyckas komma hit får de flesta inte stanna utan får avslag av Migrations-verket på sin asylansökan.
– Vissa blir av med pengar, många dör under färden. I vissa fall har man till och med slängt folk överbord eftersom båtarna varit överfulla. Samtliga flyktingar som åkte med båten som lämnade Ryssland strax efter att vi hade åkt därifrån dog, de var instängda i ett utrymme och kvävdes av syrebrist. Det har jag tänkt på många gånger, det hade kunnat vara min familj.
Zozan Hussein är med i Irakiska flyktingrådet och får höra sådana historier hela tiden. Hennes syskon, hennes vänner, alla irakier som hon känner i Sverige har blivit insmugglade i landet. Metoderna och rutterna varierar, men principen är densamma.
– Jag var i Irak i maj och jag talade med folk där. Det spelar ingen roll att de med största sannolikhet inte kommer att få stanna i Sverige om de lyckas ta sig hit, alla jag talade med vill försöka ändå. De är på jakt efter ett bättre liv, en framtid. De vill tro att det väntar här. Tyvärr blir de flesta mycket besvikna.
Zozan Hussein tror inte att den senaste razzian kommer att påverka människosmugglingen från Irak över huvud taget. Smugglarna tjänar mycket pengar på verksamheten och det finns gott om desperata människor som är villiga att betala.
– På ett sätt räddar de folk från det helvete de lever i, människosmuggling är ju det enda sättet att ta sig hit på. Men å andra sidan bryr de sig inte alls om sina landsmän, de vill bara ha pengarna. Egentligen skulle människosmuggling inte behövas, ingen går igenom det där om man inte måste.
