Underliga riter har uppstått i svininfluensans spår. Skolbarn armbågshälsar, andra bugar lätt på asiatiskt manér. Idrottslag vinkar bara till varandra som tack för matchen och präster har återgått till starkvin vid nattvarden i hopp om att hejda virusspridning.
Lydigt följer vi myndigheternas råd, nyser i armvecket och ställer oss snart i vaccinationskön.
– Att alla börjar tvätta händerna är väl bra, men det här är urlöjligt. Det är ett säkerhetsbeteende som man ser vid ångestsyndrom på individplanet, som en kollektiv panik, säger David Eberhard, psykiatriöverläkare inom nordöstra Stockholms läns landsting.
Han har provocerat förr. I sin bok har han kallat oss trygghetsnarkomaner som inte vill inse att det är farligt att leva. Vi måste ta ställning till riskerna själva och inte överlåta det till myndigheterna, är hans tes. Vi måste lita till den egna bedömningen.
Men även om vi vill, tänker vi inte så självständigt och förnuftigt som vi tror. Forskningen visar hur vi agerar utifrån vissa mönster när vi ser på risker.
– Vi är enögda, närsynta och har brytningsfel, som Nils-Eric Sahlin uttrycker det.
Han är professor i medicinsk etik vid Lunds universitet, filosof och riskforskare. Han lutar sig mot de senaste femtio årens forskning när han hävdar att vi inte fattar särskilt rationella beslut.
– Enögdheten visar sig genom att vi är snabba på att skaffa oss en hypotes som det sedan är svårt att få oss att överge. Den som fått för sig att influensan är ofarlig kommer att vara svår att övertyga om motsatsen. Den som ser influensan som något farligt kommer att vara lika ovillig att ändra uppfattning. Vi lyssnar på de experter som stärker den egna tron.
Närsyntheten innebär att vi inte vidgar perspektiven tillräckligt. Vi tar till det som är bekant och nära. ”Jag har varit sjuk tidigare i influensa och det var inte så farlig”. Jämförelsen med Spanska sjukan känns obekant.
Brytningsfelet leder till dåliga sannolikhetsbedömningar, enligt Nils-Eric Sahlin. Speciellt svårt är det att fatta rationella beslut om faktorerna är osäkra, som med influensan: hur sannolikt är det att jag drabbas, när kommer den, får jag vaccinet i tid, ger det effekt, har det biverkningar?
Genom att bli medveten om dessa ”synfel” och brister kan vi möjligen träna oss i att ta in fler åsikter innan vi gör våra bedömningar.
Vi har också för vana att överskatta vissa risker och underskatta andra. Klassiska exempel är att vi överskattar risken för flygolyckor och kärnkraft men underskattar de betydlig vanligare bilolyckorna och radonstrålningen från berggrunden.
– Vardagliga saker som olycksrisker i hemmet underskattas. Det som uppfattas som naturligt och vanligt är vi inte lika oroliga för. Men ju mindre vi förstår vad det handlar om och ju mindre vi kan göra något åt det, desto svårare har vi för att hantera risker, säger Ann Enander, forskare i risk- och krispsykologi vid Försvarshögskolan.
Nästan alla risker som har med livsstil att göra förringas också, påpekar Lennart Sjöberg, riskforskare och professor emeritus i psykologi vid Handelshögskolan.
– Vi upplever att vi har kontroll över exempelvis rökning och alkohol, vi kan skydda oss och därför bedömer vi den personliga risken som liten, säger han.
Att så pass många har fattat beslutet att följa alla hygienregler och låta vaccinera sig kanske baseras just på känslan av att vi då tar konrollen i en riskfylld situation.
När cirka 1 200 personer i december i fjol rankade olika risker hamnade epidemier långt ner, på plats 14 av 16. De som var över 45 år och de med invandrarbakgrund, bedömde epidemirisken som större.
Men undersökningen gjordes innan svininfluensan H1N1 slagit till. Så lär det inte se ut i dagsläget, tror Anna Olofsson, docent i sociologi och den som leder forskargruppen vid Mittuniversitetet.
– När medier, politiker, myndigheter och experter nu talar om samma sak, förstärks bilden av risken. Människor är någorlunda kloka och förstår att det måste finnas fog för att vara försiktig.
Hon pekar på en annan sak som kan påverka våra reaktioner.
– Det finns normalt en tendens att tro att det inte ska hända just oss. Men här finns risken att bli utpekad som en som inte varit tillräckligt renlig, skött sig och tvättat sig med alkogelen om man blir sjuk. Den drabbade kan skuldbeläggas, säger Anna Olofsson.
Finns det en risk för att vi slutar lyssna om experterna ropat ”Vargen kommer!” en gång för mycket? Varken Sars, fågelinfluensan eller svininfluensan har ju hittills utvecklats enligt skräckscenarierna.
– Det är absolut en reell risk. Vi översköljs med onödiga larm, säger psykiatrikern David Eberhard.
Men det tror inte psykologiprofessorn Lennart Sjöberg:
– Alla risker är unika. Om det finns viktigt och reell information tror jag folk är redo att lyssna, säger han.
Men det är en svår balansgång att väcka människor lagom, påpekar försvarshögskolans Ann Enander:
– Ju mer man ansträngt sig och verkligen trott på budskapet, desto starkare motreaktion kommer om det var ett falsklarm.
SvD:s opinionsundersökning visade att viljan att vaccinera sig har sjunkit jämfört med undersökningar för en dryg månad sedan. Det kan dock snabbt ändra sig igen, menar Ann Enander.
– Det är en färsksvara. Om influensan blommar upp kan människor dra andra slutsatser. Man ska inte heller underskatta det sociala trycket att inte sprida smittan vidare till riskgrupperna. Diskussionerna inom familjerna och på arbetsplatserna kommer att påverka . Även solidariteten är en stark drivfaktor.
Har myndigheterna agerat rätt eller överdrivet?
– Det kommer att bli svårt att i efterhand avgöra om vi handlat rätt eller inte. Om vi vaccinerat hela befolkningen kan vi säga att det hjälpte och var avgörande om influensan minskar. Men vi har ju ingen kontrollgrupp att jämföra med för att se vad som annars hänt, säger filosofiprofessorn Nils-Eric Sahlin.
David Eberhard anser att vaccinationen bara borde riktat sig till riskgrupperna. Det är ”helt absurt” att tillföra extrapengar till en redan ansträngd sjukvård och använda dem till friska människor, menar han.
– Om det handlar om att rädda liv skulle det vara mer verkningsfullt att ge extrapengarna till de delar av vårdverksamheten som fungerar dåligt i dag.
Lennart Sjöberg framhåller att vi är ett rikt samhälle som har råd att skydda oss mot risker. Däremot tror han inte att samhällets insatser alltid bygger på en rationell analys.
På 90-talet undersökte han hur mycket samhället var berett att satsa på att rädda liv och fann stora skillnader. Det var värt några tusenlappar att försöka förhindra att en människa dör av alkoholskador. Men det fick kosta uppemot 15 miljoner kronor per räddat människoliv i satsningarna på trafiksäkerhet.
– Historiskt har man levt i mycket farligare miljöer än vad vi gör i dag. Samtidigt finns nu kunskap om risker och resurser för skydd på ett sätt som inte fanns tidigare. Då blir det fullt rimligt att ställa krav på myndigheter att också skydda oss, anser Lennart Sjöberg.
Ann Enander tycker att både människor och myndigheter hittills har agerat klokt och betonar att vi inte är i närheten av att ha skapat någon panik.
– Folk har vidtagit enkla, konkreta åtgärder som på köpet leder till bättre hygien. Vi har en allmän förväntan att myndigheter ska ta tag i sådana här risker och hot. Om vi i efterhand ser att de överreagerat, får vi acceptera att det är så, menar hon.
Studier har visat att människor i USA och många andra länder generellt sett bedömer risker som större än vad svenskar gör.
Därmed finns det en global marknad för den ”HealthMap” som numera går att ansluta till sin iPhone. Där kan den orolige hela tiden få uppdaterad information om epidemier av olika slag under rubriken ”Utbrott nära dig”. Via kartor kan du följa och läsa om bland annat svininfluensans framfart i världen.
Den som sedan inte är nöjd med hur myndigheterna hanterar situationen kan pröva själv hur svårt det kan vara. Det finns ett dataspel, som heter The Great Flu, där man bland flera simulerade influensor kan välja just H1N1. Där är det du som bestämmer om att utveckla vaccin, testa massvaccineringar, informera allmänheten, stänga flygplatser eller vidta andra tänkbara åtgärder som kan hindra spridning.
