ESS i Lund.
Foto: Grafik: Jenny Alvén.
Det är Lund och i november. Det regnar i sidled och är mörkt, ljuskäglorna från mötande bilar gör inte mycket för sikten. Någonstans därute, mellan den breda E22:an och Odarslövsvägen, ligger 74 hektar av Skånes finaste jordbruksmark och väntar på att läggas i en mångårig träda. Istället för utsäde ska här plöjas ner ett halvt kilometer långt stålrör. Vetenskapsmän, ja det låter mer spännande än forskare, ska accelerera partiklar till nära ljusets hastighet och slunga in dem i flera ton av tungmetall. Resultatet blir en aldrig tidigare skådad kaskad av neutroner som ska kunna lysa igenom det minsta av material.
Ett slags gigantiskt mikroskop, brukar det sammanfattas som.
Om du frågar neutronforskargurun Colin Carlile (vi återkommer till honom) om poängen med det där så ler han förtjust. Om du istället pratar med Allan Larsson så kan han berätta att han också stått nere vid åkern och huttrat i november. Den tidigare finansministern (1990–91) och styrelseordföranden för Lunds universitet var den svenska regeringens chefsförhandlare. Med hjälp av en plan och några strategiskt placerade vänner såg han till att Lund i konkurrens med nordspanska Bilbao och ungerska Debrecen vann en flera år lång dragkamp om anläggningen.
Hösten 2007 hade han låtit köra en buss med generaldirektörer från europeiska forskningsministerium ut till åkern.
– Ja, här vill vi bygga, nära universitetet, Ideon och industrin, 30 minuter från Kastrup, var budskapet. Mer än så var det inte, minns Allan Larsson. Sen åkte vi till Biskopshuset där vi gav utförlig information och några länder sa att de är för det skandinaviska alternativet.
Det var slutfasen på den första förhandlingsrundan där svenskarna erbjudit att stå för en grundplåt av investeringskostnaden. Som motkrav bad man om samarbetsländernas synpunkter och eventuella villkor – bland annat ville Tyskland slippa diskussioner om pengar tills Hamburgs anläggning för frielektronlaser var i hamn 2008.
– Vi åkte inte ut och sa ”ni ska vara med och betala så här mycket”. Det var nyckeln. Just genom vårt upplägg tror jag att vi fick en mycket mer konstruktiv diskussion än vad vi skulle ha fått om vi bara busat på och sagt att nu ska ni vara med och ställa upp på Sverige. Vi krävde inget ställningstagande, säger Allan Larsson.
Tillbaka i Lund 2010. Det blänker lite om Karin Rathsman, kanske är det projektorljuset som reflekteras i ögonen eller så är det helt enkelt hennes spontana energi som framkallar ljusfenomenet. SvD:s tecknare Jenny Alvén pepprar henne med frågor om hur protonerna accelereras och varför strålen inte svänger av. Rathsman, doktor i acceleratorfysik, arbetar de kommande månaderna med designen av acceleratorn.
– Fokuseringen är det knepiga. Men då finns den här uppfinningen. Den är gammal – men den är underbar!
Hon pekar yvigt på powerpointduken. Det är sannolikt vare sig den första eller sista improviserade föreläsningen hon kommer att hålla. Man måste ha minst en i bakfickan hela tiden, säger hon.
Karin Rathsman utreder även studentkopplingen, hur kan en specialinriktning på civilingenjörsutbildningen se ut? Idag finns inga problem med att hitta unga, duktiga och talangfulla personer, säger hon och knycker med huvudet i riktning mot sin kollega Leli Tchelidze, doktor i acceleratorteknik. Men det gäller att säkra ett inflöde av kompetens och idéer, att behålla vitaliteten. En anläggnings resultat blir aldrig bättre än dess forskare.
När maskinerna är i full sving framåt 2025 ska 400–500 forskare ha sin anställning här och uppemot 3 000 gästforskare passera på ett år. Karin Rathsman själv, nerflyttad från Uppsala, vet att hon hamnat rätt.
– Ska man vara acceleratorfysiker så ska man vara det i Lund. För mig är det roligare att vara i Lund än någon annanstans på jorden.
•Och framtida Nobelpris, talas det om det?
– Om man bygger såna här anläggningar måste man ha Nobelpriset som målsättning. Annars ska man ju inte bygga. Om man får det eller inte, det är en annan femma.
Sedan är det förstås ingen som kommer att ge en acceleratorfysiker priset, säger hon. Om jag förstår henne rätt så vore det som att ge en Oscar till kameratillverkaren istället för till filmaren.
När Karin Rathsman parar ihop yrket acceleratorfysiker med Lund så gör hon det även med adress Max IV, grannbyggnaden till det framtida ESS. I slutet av november togs första spadtaget för att till 2015 bygga vad som beskrivs som världens främsta synkrotronljusanläggning, döpt till Max IV (ja, det finns redan tre Max:ar, alla i form av stora ringar).
Om ESS neutronregn kan färdas genom material och skärskåda det ner på atomnivå i dess naturliga form kan Max IV:s synkrotronljus, en otroligt kraftig röntgenstrålning, lättare undersöka strukturer på större molekyler. Ja, anläggningarna klarar mer än så, men viktigare: metoderna kompletterar varandra – samlokaliseringen var ett avgörande argument för att bygga ESS just i Lund. Vilka följder detta materialforskningskluster får för Sverige och Öresundsregionen är naturligtvis mer eller mindre troliga och förutsebara, och flera analyser har gjorts. Givetvis skapas jobb när två jätteanläggningar byggs. Men vilka och hur många? Och hur långvariga? Väntar en befolkningsboom? Vad händer med den övriga forskningen, universitetets enastående bredd? Står Lund rentav inför en helt ny era?
Regnet faller fortfarande. Skvätter mot vindrutan där torkarna vägrar ge upp. Mikael Eriksson styr sakta sin vita Skoda genom centrala Lund.
Vi har pratat en del om förhoppningarna som spirar i stan. På Brunnshög, området där ESS och Max IV byggs, planeras för en helt ny stadsdel. Lite som Hammarby Sjöstad hette det i en tidig studie, fast utan vatten, men nu är fokus inställt på mer klassisk stadsbebyggelse. I anslutning till forskningsanläggningarna ska en Vetenskapsstad anläggas och en ny spårvagnslinje dras, och läser du lokalpressen så är det tusentals forskar-Zlatan:ar som ska lockas hit.
– Vare sig ESS eller Max IV kommer att lyfta samhället, säger han. De är infrastrukturkomponenter bland många andra. Det är annat som avgör, kvaliteten i utbildningen till exempel, hur motiverade lärare man får.
Fysikprofessor Mikael Eriksson har tidigare på kvällen visat runt i Maxlabs nuvarande hangar där elektroner snurrar runt i nära nog ljusets hastighet genom stora rör. Från rören går utlöpare till instrument inlindade i mängder av ugnsfolie. När maskinerna i rostfritt stål förbereds för vakuumexperiment hettas de upp för att få bort alla vattenmolekyler. Aluminiumfolien ser till att värmen sprids jämnt och risken för sprickor minskar.
När instrumenten kostar tiotals miljoner kronor styck är tysk kvalitetsfolie en billig försäkringspremie. Mikael Eriksson berättar en osannolik historia om hur det gick till när det första Maxlabet byggdes. Bland annat ”lånades” en mangel in från en ovetande mamma till en kollega. Det var ett hemmabygge, konstaterar han.
– Men vi lärde oss tekniken. Skruvarna och muttrarna. Redan Max II var konkurrenskraftig.
Max nummer fyra sägs bli världsledande de kommande 20 åren. Kostnaden på tre miljarder kronor omnämns som låg i sammanhanget.
Ja, det är det där med pengarna. ESS går loss på omkring 15 miljarder kronor (beroende på eurons växlingskurs), den årliga driften på en knapp miljard. Totalt landar notan på 55 miljarder kronor. För finansieringen av investerings- och driftskostnaderna finns ännu bara bindande avtal för 50 respektive 22,5 procent.
Däremot finns gott om löften. Totalt har 16 europeiska länder lovat att hjälpa till, med utrustning, med forskare, med tillverkning etc. Att Sven Landelius, styrelseordförande för ESS AB, idag sitter med ett prestigeprojekt som är finansierat till hälften är en direkt följd av förhandlingstaktiken som Lag Sverige/Lund valde finanskrishösten 2008.
– I ett läge där finansministrar ska försöka rädda banksystemen i hela världen, det är inte tider när forskningsministrar kan knacka på dörren och diskutera hur man ska finansiera anläggningar – som ska byggas i ett annat land och börja verka 2020. Finansieringen får vi ta i nästa steg, motiverar den tidigare chefsförhandlaren Allan Larsson.
Sven Landelius då. Det är inte svårt att förstå varför regeringen utsåg honom till styrelseordförande för ESS. 1994–2006 var han vd för Öresundsbrokonsortiet, i backspegeln en framgångssaga med en bro som faktiskt byggdes i tid, höll budget och delvis var tekniskt innovativ. Dessutom fanns det internationella ägarperspektivet: de svenska och danska staterna. Han lyckades få ihop det.
Vilket gör det svårare att förstå varför han tog det här jobbet. Det kan väl bara bli sämre?
Brobygge är lite lättare, säger han, för en sån här anläggning finns inga handböcker. I korthet: grundtekniken från 2003 måste uppdateras, ingen – verkligen ingen, inte ens nye forskningschefen Dimitri Argyriou – vet vilken forskning som kommer att bedrivas år 2030 och hur bygger man instrument då? Och hur får man eurokrisande länder att omvandla löften till pengar?
Nu är Sven Landelius inte bara utrustad med en välsittande kostym utan även med ett fast handslag och en stadig blick. Och förmodligen ganska hård hud.
– Öresundsbron var svårare så till vida att när vi var i motsvarande planeringsfas så fanns ju ett väldigt, åtminstone mediespeglat, motstånd. Det var väldigt fokus kring de negativa påverkningarna bron skulle kunna få på framför allt Östersjön men även på Öresund. Man sade att såna här stora projekt tar alltid dubbelt så lång tid, de blir alltid mycket dyrare än vad man har tänkt sig. 1994 sa man ”ni är idioter som ska bygga sänktunnel och bro. Gör som i Hallandsåsen, borra en tunnel, det är mycket säkrare och mycket billigare”. Det tror inte vi, sa vi, haha.
– Det som var lättare var finansieringen. Utan tvekan, mycket lättare. Vi hade garantier från Sverige och Danmark. Och med hjälp av de garantierna lånade vi upp pengar på den internationella marknaden.
Den stora skillnaden, jämför Sven Landelius, är uppbackningen från forskarvärlden, politikerna, näringslivet, allmänheten, ja alla i hela regionen verkar ha enorma förväntningar på vad som ska ske. Öresundsbron, kunde han ha lagt till, var motarbetad av tre riksdagspartier och kontroversiell långt utanför Skåne. Dåvarande centerledaren Olof Johansson hoppade av miljöministerposten 1994 i protest mot bygget.
Nu hör det till historien att det lutat litet uppåt för ESS-gänget. Allan Larsson småler lite ironiskt när han tänker tillbaka på att Sydsvenskan länge betraktade anläggningen som en Lundaangelägenhet, som vore det ett nytt badhus. Och ett av Lunds kommunalråd motsatte sig faktiskt en etablering.
– Vi tyckte att anläggningen var alldeles för dåligt utredd. Det fanns inget utrett om riskerna, framför allt miljöriskerna, säger miljöpartisten Rolf Englesson, kommunalråd 2002–2006.
Han säger att i Allan Larssons första rapport nämndes kvicksilver kort med andemeningen ”det vet vi inte så mycket om” (även Kemikalieinspektionen var kritisk). Miljöpartiet vände sig även mot att stora arealer av världens bästa åkermark offrades, och därtill krävde ESS-konsortiet att få marken kostnadsfritt och att kommunen skulle stå för saneringsnotan den dagen anläggningen avvecklas.
Några år senare kan man konstatera att MP fått gehör för något av sin kritik. Visserligen är det fortfarande skattebetalarna som i botten betalar för framtidens neutronexperiment men Lunds kommuninvånare belastas inte mycket mer än övriga svenskar.
Rolf Englesson, nu vd för ett biogasföretag, säger att det idag blir lite löjligt att motarbeta ESS när ”alla ändå vill ha det”. Istället ligger fokus på att kritiskt granska när ärendet löpande behandlas i fullmäktige:
– Vad ska man göra med det radioaktiva avfallet? Till skillnad från kärnkraften startar man här med ett ämne som inte är radioaktivt från början. Och energiåtgången?
Det där sista är en brandfackla. Anläggningen beräknas dra 300 GWh per år. Det motsvarar energiförbrukningen för cirka 15 000 normalstora villor. När Sverige vann kampen om värdskapet så lovade man även utveckla en koldioxidneutral anläggning som drivs med el från förnybar energi. ESS ska tillföra lika mycket el till elnätet som man tar ut.
I praktiken innebär det att ESS och energijätten Eon samt det kommunala elbolaget just nu skissar på tänkbara lösningar. Tanken är att till exempel en vindkraftpark ska generera tillräckligt med el och att spillvärmen sedan återförs till Lunds fjärrvärmenät.
För Eon betyder samarbetet – måhända – inte bara första tjing när själva affären ska upphandlas. Storskaliga, förnybara energilösningar betyder i postoljefestsamhället även välkommen marknadsföring. Projektledaren Richard Bengtsson berättar om hur journalister, politiker och näringslivschefer har vallats runt i Västra hamnen i Malmö där Eon utvecklade energisystemet (100 procent lokalt förnybar). Det normala är annars, med anläggningar av den här typen, att man kopplar på elnätet och kyler bort spillvärmen. Så var man av med det problemet.
– Detta är den första koldioxidneutrala materialforskningsanläggningen. Alla andra som är i drift har inte tagit hänsyn till elåtgången. Man har bara kört på.
– Egentligen är det Ilmar Reepalus förjtänst.
Det där sista är det Colin Carlile som säger, neutronforskaren som Allan Larsson lät rekrytera från världsledande Institut Laue-Langevin utanför Grenoble. Den anläggningen ledde han i sju år och forskarstudierna därifrån förekommer flitigt i tidskrifterna Nature och Science.
Nu sitter han iförd fleeceväst lite framåtböjd i en gul fåtölj i vad som framstår som ett genrerum i den akademiska världen. På skrivbordet står en iMac och längs ena väggen hänger en griffeltavla. Ilmar Reepalu tackar han som inspiratör för att göra ESS energineutralt.
Om Allan Larsson var förhandlaren som dyrkade upp dörrar till ambassader och departement var Colin Carlile den kände vetenskapsmannen som blåste upp fönster på vid gavel i Forskningseuropa. Inklusive Lund. Det tog honom tre år att få kommunens särskilda förtjänsttecken, vilket är så nära man kan komma att bli hedersmedborgare i Lund. I motiveringen framhålls hans kreativitet, kunskap och humor – han har snabbt blivit en känd profil på gator och torg.
Och kärleken tycks besvarad. Första besöket i Lund, som i mångt och mycket var en förtäckt anställningsintervju, liknar han vid sin ”resa till Damaskus” (omvändelse).
– Jag kom hit och tänkte ”this is it”, det är här det kommer att ske. Här finns allt. Du har universitetet, flygplatsen, du har bron, stödet från politikerna, alla talar engelska, det finns expertkunskap, en högutbildad befolkning, ett land som ligger i världstoppen i de olika innovationsindexen. Kan man inte bygga här så kan man inte bygga någonstans.
• Tvivlade du någonsin på att Lund skulle få bygga ESS?
– Nej, och det tror jag inte Allan gjorde heller.
