NEW YORK En husägare var länge den idealiska samhällsmedborgaren. Han är en stabil typ, som har bestämt sig för att bilda familj och stanna på samma ställe ett tag. Han har satt sig i skuld och väntas jobba hårt och länge för att kunna bli fri igen. Förhoppningsvis är han viril och fyller husets lite för många rum med små framtida skattebetalare. Han tar mindre droger och begår färre brott och han har en stark drift att hela tiden köpa fler bilar till sitt garage.

När en massa sådana här personer samlas i ett kvarter och grillar tillsammans dämpas klassklyftorna och de kan samtidigt glädjas åt att värdet på gatan stiger. Ja, det är helt enkelt en bra plan. Om detta var båda de två föregående amerikanska regeringarna så överens att huslån snart gick lättare att teckna än en tidningsprenumeration; vilket alla för övrigt slutade med i samma veva.

Första gången jag körde runt i nybyggda områden i Virginia, för två år sedan, trodde jag att bara miljonärer bodde där. Varje hus såg ut som ett landshövdingsresidens. Men när jag började knacka på öppnade helt vanliga personer som lånat pengar. Nu är en av tio amerikaner arbetslösa. Tio miljoner amerikanska familjer äger hus som är värda mindre än vad de lånade för att köpa det och många ligger efter med betalningarna. Tre miljoner husägare; snart fyra, har redan tagit en lite mer direkt approach: de slutar bara att betala på lånen och säger till banken att varsågod ta tillbaka huset då. Värdet fortsätter så att sjunka när grillumgänget ersätts av skyltar som meddelar att vartannat hus på gatan har övergetts av sina ägare och att banken sköter försäljningen.

Men låt oss återvända till ostkupan på Manhattan. Det är bonusvecka på Wall Street och mellan hundrafemtio och tvåhundra miljarder dollar betalas nu ut för att tacka medarbetarna för ett lysande år. 2009 var det sämsta på trettio år för den amerikanska ekonomin i stort. Men en sprittande aktie- och valutahandel, generösa räntesatser och annat stöd från regeringen tillät storbankerna att berika sig som om ingenting hänt. Denna korg av godsaker gjorde dock inte att privatpersoner fick mer förmånliga lån, eller ens särskilt många lån överhuvudtaget. Det är som sagt lite problem med att få folk att betala tillbaka sina existerande skulder nuförtiden.

Vad har hänt med ära och redbarhet och gamla hederliga värderingar, har därför både bankchefer och politiker börjat predika. Alla måste betala tillbaka sina lån! Bankerna går ju omkull annars! Samtidigt har flera lite mer rebelliska ekonomer börjat ifrågasätta om det verkligen är vettigt att en majoritet av befolkningen ska äga istället för att hyra bostad. En del går ännu längre, och uppmanar husägare att bara lämna sina hus utan dåligt samvete, eftersom lånen överstiger alla framtida inkomstmöjligheter. De stora bankerna går ju bevisligen inte omkull ändå.

Bruset kring bonussäsongen kommer snart att avta. Men en tyst och hotande revolution av husägare har samtidigt börjat mumla Vi Betalar Inte.