– Fult, gammaldags och tråkigt.
Det är dotterns hårda dom över skrivstil. Hon går i sexan, kan ratta en mobiltelefon i sömnen, för ständigt pågående obegripliga konversationer med sina vänner på msn och har rätt fin handstil. Men skrivstil? Ååååå, vad är vitsen?
Som mamma är jag en usel förebild. Det har hänt mer än en gång att jag har kommit hem från intervjuer och fått gissa mig till vad jag har skrivit. Och om jag lämnar en lapp till sambon på morgonen med orden ”Älskling, glöm inte att köpa mjölk” har jag inget att sätta emot när han kommer hem på kvällen utan mjölk och hävdar att han tyckte att det stod ”Älskling, ta ledigt och spela golf”. Faktum är att när jag tittar efter måste jag erkänna att det är en helt rimlig tolkning.
Jag kan ha världens fulaste handstil. Det ser inget vidare ut när jag textar men försöker jag mig på skrivstil blir det direkt oläsligt.
Jag älskar Språktidningen i vanliga fall (i den får man alltid nya insikter som man inte hade en aning om att man behövde men efteråt inte kan leva utan, som att arabiska är Sveriges tredje största språk och att lajvarnas mystiska språk heter svartiska) men det här numret var som enda stor snuttefilt för mig och alla andra kråkfotade 60-talister.
Det är inte vårt fel att vi skriver som krattor – blame it on SÖ-stilen!
Det var 1975 som den nya obligatoriska Skolöverstyrelsestilen introducerades i Sveriges alla klassrum. Jag gick i trean och plötsligt satt jag och alla klasskompisar och plitade stora, runda bokstäver i förtryckta häften med baslinje, mittlinje och topplinje – så att allas bokstäver såg exakt likadana ut. De vackra snirkelbindningarna som mina föräldrar använde var absolut förbjudna och nedhängande konsonanter lämnades utan ihopbindning med nästföljande bokstav. Enligt Språktidningen var det inte bara eleverna som hatade den nya stilen. Kritiken från lärarkåren lät inte vänta på sig. Alldeles för svårutlärd, ansåg många. Och de äldre lärarna som själva inte fått lära sig stilen kände sig överkörda och undrade hur de skulle kunna lära eleverna något de inte behärskade själva.
Tio år senare avskaffades tvånget men då hade SÖ-stilen, enligt sina kritiker, redan förstört en hel generations handstilar, inklusive min.
Jag kan faktiskt bara minnas en enda gång som jag haft nytta av den påtvingade kunskapen. Jag var nitton, jobbade som städerska på Frimurarehotellet i Linköping och hade fått i uppgift att ge en gäst, en känd programledare i övre medelåldern, väckning och frukost på sängen. Mannen sussade gott som gud skapat honom i sin hotellsäng – i ångorna av vad jag förstod varit gårdagskvällens efterfest. Jag satte frukostbrickan på sängbordet, ruskade lite förskräckt på kändisens axeln och flydde ut ur rummet. När jag ett par timmar senare vågade mig tillbaka för att städa rummet hittade jag en kvarglömd lapp med orden ”Tack för en härlig natt! Puss Eva”, skriven i lättigenkännlig… ja, just det – SÖ-stil.
Nu för tiden lämnar otrogna kändisar inga spår efter sig. Idag hade Eva sms:at en puss-smiley. Och ingen hade haft en aning om programledarens förkärlek för unga tjejer.
Anna Larsson är redaktionschef på Amelia.
