Idag använder bland andra arkitekter och designer 3D-skrivare för att bygga modeller. Till det ändamålet duger maskiner som fungerar enligt ungefär samma principer som vanliga bläckstråleskrivare, fast istället för att man matar fram papperet skriver man lager på lager i material som gips eller stärkelse. Nästa steg är att skriva ut färdiga bruksprodukter i plast och metall.

–Det finns många olika tekniker idag, men de närmaste åren kommer det att bli en tydligare uppdelning mellan 3D-printrar som skriver ut enkla prototyper, och friformsframställning där man tillverkar färdiga produkter, säger innovatören Ralf Larson.

Ralf Larson har startat flera företag med inriktning på friformsframställning, nu senast Sintermask, baserat i Mölndal, som jobbar med framställning i‑termoplaster. Dessförinnan grundade han Arcam, ett företag som gör maskiner som producerar metalldetaljer utifrån CAD-modeller. Från Arcam kommer också det bästa exemplet på hur friformsframställningen nått en nivå där den kan göra verklig nytta.

När en ung kvinna i Nederländerna skadades i en bilolycka för två år sedan tvingades neurokirurgen att avlägsna en stor del av hennes skallben. För att lappa ihop patienten igen användes en av Arcams maskiner som utifrån en datamodell av benbiten snabbt skrev ut en perfekt avpassad pusselbit i en titanlegering som kunde passas in i det skadade kraniet.

Arcams maskiner ritar i metallpulver med en elektronstrålekanon (som i en tjock-tv) och bygger lager för lager upp solida metalldelar efter en digital förebild. Men de senaste åren har det kommit fram många olika metoder för att skriva ut föremål i olika material, och även för betydligt mer triviala ändamål än att laga trasiga människor. I december startade till exempel företaget Figureprints som skriver ut 3D-versioner av World of warcraft-spelares avatarer i gips: unika figurer föreställande krigare, orcher och nattalver.

Ralf Larson började intressera sig för området 1988 efter att ha sett en 3D-skrivare på en mässa i‑USA som skrev i flytande fotopolymer med hjälp av en UV-laser.

–Det var ju en väldigt spännande teknologi, och användbar för mig som uppfinnare för att ta fram prototyper på ett enkelt sätt. Men jag ville göra det billigare, effektivare, och inte minst mer miljövänligt, säger han.

År 1989 grundade han företaget Sparx med en teknologi där han skapade modeller lager för lager genom att skära ut en millimeter tunna frigolitskivor som häftade fast i varandra. Intresset var stort från återförsäljare, men som affärsidé bar det ändå inte, enligt Ralf Larson på grund av att de tänkta slutanvändarna – arkitekter – inte hade tillräcklig datorvana.

Men tanken om att printa ut sina idéer som färdiga föremål var för bra för att släppa. 1993 sökte Ralf Larson patent på en uppfinning som blev grunden för företaget Arcam. Tanken var då att göra maskiner som kunde producera specialanpassade verktyg för att sedan använda dem för att tillverka plastdetaljer.

–Verktygstillverkarna var skeptiska till en början, för de här maskinerna tar ju deras jobb. Men branschen har mognat snabbt, och nu börjar den vara accepterad, säger Ralf Larson.

Själv har han gått vidare från metall till termoplaster. På Sintermask jobbade han till en början med nylon, som smältes ihop med infraröd strålning, men tekniken fungerar lika bra på andra plaster och nu håller de på att gå över till billigare material som polypropen och polyeten.

–Det finns ju egentligen ingen poäng med att först tillverka ett verktyg för att sedan tillverka en detalj. Det är mycket bättre att få fram delen man är ute efter med en gång, säger han.

Arcam gör fortfarande maskiner som tillverkar delar i stål och titan. Idag riktar de sig främst till ortopedi och flygindustri, och Nasa och Boeing finns bland kunderna. Maskinerna kostar mellan fem och sju miljoner kronor men tekniken blir ständigt snabbare och billigare. Forskare och entusiaster vid bland annat MIT försöker på sitt håll ta fram enklare 3D-skrivare som man ska kunna ha hemma på skrivbordet.

–Det finns idéer om att göra de här teknikerna tillgängliga för alla, så att exempelvis barn ska kunna skriva ut sina egna leksaker. Men den utvecklingen hänger inte bara på maskinerna, utan mycket på datorerna. CAD-programmen måste bli mer intuitiva. Så jag skulle tro att det tar åtminstone fem år innan 3D-skrivare för hemmabruk slår igenom, säger Ralf Larson.