Polisassistenterna Jonas Fredriksson och Erik Åkerlund på Södertäljepolisen var med vid upploppet i Ronna och senare vid skottlossningen mot polishuset i Södertälje förra söndagen.
Fotbollslaget Syrianska har just spelat lika mot Visby och utanför Jourlivs i Ronna samlas några killar vid bänkarna som vanligt.
Det här är kvällen när hot mot en 17-årig flicka slutar i stenkastning, skottlossning och en djup misstro mot polisen bland de boende i miljonprogramsområdet Ronna.
Ovanför Jourlivs bor familjen Seyhan. Deras yngste son, 15 år, har ännu inte gått ner till de andra pojkarna, familjen försöker komma fram på telefon till farfar i Turkiet.
Den 17-åriga flickan och hennes yngre kompis är nu på väg hit, till närbutiken i Ronna. Några minuter senare ringer hon gråtande till sin pappa och berättar att hon blivit misshandlad.
– Då kände jag en fruktansvärd ilska,
ilska och frustration, eftersom hon grät i telefon, säger han.
Pappan slänger sig in i bilen och åker till Jourlivs. Basebollträet har han med sig, men låter det ligga kvar i bilen. Dottern vill att han ska försvara henne; någon har kallat henne hora, kastat något i hennes nacke, hotat att han ska mörda henne. Hon har svarat ”svartskalle”.
– Det var en groda som hoppade ur min mun, säger hon efteråt.
20.33Pappan ringer 112. Han tycker inte att pojkarna lyssnar.
20.44: Polisassistent och yttre befäl Jonas Fredriksson och hans tre kvinnliga kollegor är först på platsen. Ett rutinärende, verkar det som. Det hade kunnat hända var som helst.
Flickorna pekar ut en pojke. Han cyklar nära. Då sparkar han till en av flickorna på smalbenet. Jonas Fredriksson och en kollega tar tag i honom. Han gör motstånd, polisen håller honom över motorhuven.
Någon ropar: ”Ni har tagit fel kille!”.
Nihan Seyhan tillsammans med maken Konstantin. Nihan aldrig varit så rädd i Ronna som i söndags kväll, säger hon. Hennes 15-årige son var en av de som greps av polisen.
Här tänds gnistan. Många uppfattar under kvällens lopp att poliserna är brutala. Dagarna efter anmäls sex poliser för misshandel, en för förolämpning.
Fler nyfikna strömmar nu till och Jonas Fredriksson försöker skingra folksamlingen. Han skriker: ”backa!”.
– Men polisbilar drar till sig folk. Det här är ingenting specifikt för Ronna och det är ett jätteproblem vi har. Folk tycker att de har rätt att stå kvar och titta.
Dittills är allt normalt, tycker den misstänktes mamma Nihan Seyhan.
– Självklart ska flickan ringa polisen. Självklart ska polisen komma. Hade det varit min dotter hade jag blivit mycket besviken om polisen inte kom.
Men sen går något snett, tycker hon.
21.00: Det är nu som Jonas Fredriksson trycker två gånger på den röda knapp på radion som larmar Länskommunikationscentralen, LKC.
– Folk kommer närmare. Det är inte
så att någon gör något fysiskt, men det är hotfull stämning. Jag har inte så många på platsen, och en av dem är polisaspirant,
säger han.
Flickorna gråter , och Jonas Fredriksson känner att han måste få iväg dem därifrån. Då viner den första stenen genom luften.
– Jag hör att det klonkar till i polisbilen och sedan träffar den mig i huvudet.
”Sten!”. Jonas Fredriksson skriker som han lärt sig på polishögskolan. LKC hör honom över radion. Fler patruller rullar mot Ronna.
När polisassistent Erik Åkerlund kör hemifrån för att gå på sitt nattskift, blir han omkörd av polisbilar med blåljus. Det är något på gång i Södertälje, tänker han.
21.30: Han kliver in på polishuset och får det bekräftat: ”Det är upplopp i Ronna. Byt om!”.
I dörren möter han kollegan Jonas Fredriksson, som har lämnat Ronna med de båda flickorna. I en annan polisbil körs 15-åringen mot stationen. Han har pekats ut som en av dem som trakasserat flickan och han är förvånad över att han har gripits.
– De säger att det är för att jag har rött på mig. Men Syrianska har spelat och många har röda kläder, säger han.
En av hans systrar ringer till föräldrarna, som är bortbjudna i kväll. När de kommer hem till Ronna igen möts de av polisbilar och drygt hundra åskådare. Trafiken har stoppats upp, många lämnar sina bilar för att se vad som händer i området. Mamman Nihan Seyhan blir rädd.
– Jag tänkte att det måste vara något väldigt, väldigt allvarligt som har hänt.
Nihan Seyhan säger att visst kan killarna utanför Jourlivs vara litet högljudda. Ibland öppnar hennes man fönstret på natten och ropar åt dem att vara tystare. Då svarar de ”visst, farbror Konstantin”. Hon har aldrig upplevt killarna som oförskämda.
– Vi i vår familj accepterar inte att man skriker svordomar efter någon. Vi tar jätteavstånd från våld. Man kastar inte sten på polisen, inte på någon, säger hon.
22.00: När polisassistent Erik Åkerlund kommer till vändplatsen utanför Jourlivs är han klädd i uniform, benskydd och hjälm. En klunga på ungefär 150 personer i olika åldrar står framför poliserna: hundförare, civilare och poliser med sköldar. Befälet för det som nu är hela länets polisinsats ropar ut en skingringsbefallning, som innebär att alla enligt lag är skyldiga att lämna platsen.
Nu hör han att stenar studsar mot biltaken, en träffar hans arm. Erik Åkerlund fäller ner hjälmvisiret. Bakom honom står både vuxna och barn.
– Jag blev förvånad, faktiskt. Vi är utbildade och tränade för det här. Men första gången, man blir förvånad, säger han.
När hundarna närmar sig folksamlingen, vittnar flera om att de blir rädda. Pojkens syster berättar hur många söker skydd i deras trappuppgång, att folk trampar på varandra. Många tycker att poliserna är för många. Att insatsen inte står i proportion till händelsen.
– Sett till folksamlingens storlek så tycker jag inte det. Om det varit en manifestation och vi hade befarat en ordningsstörning, skulle vi ha varit många fler. Det är
i alla fall min bedömning, säger Erik Åkerlund efteråt.
23.23: När hans patrull drar sig tillbaka, hör han skottlossningen mot polishuset i Södertälje centrum.
– Jag säger till min kollega: fan, det är automateld.
Inne på polisstationen förbereder Jonas Fredriksson sig för att gå av sitt pass. Han har jobbat sedan 15.00 men ska inte komma hem till sin sambo förrän 05.00.
– Jag skriker ”skydd!” och dyker ner på golvet.
Jonas Fredriksson har varit FN-soldat i Bosnien och Afghanistan. Han känner genast igen ljudet. Ett rytmiskt, tungt ljud. Allt är över på några sekunder, det utbryter aldrig panik. Han kryper in i vapenrummet och hämtar k-pistarna, för att skydda dem som befinner sig på stationen.
Det lyser i flera av polishusets fönster. Just denna söndagskväll finns ovanligt många här: flickorna, sex gripna från Ronna, anhöriga till både flickorna och pojkarna, socialjouren och ovanligt många poliser.
Femton skott avlossas mot polishuset och i ett av rummen som träffas förhörs en av flickorna. I lunchrummet kryper en polis in och ber den 17-åriga flickan och hennes pappa att lägga sig ner och ta skydd. Hon skakar, pappan lägger sin hand på hennes arm.
– Det var läskigt. Jag kände det som att det var riktat mot mig, säger hon.
På golvet vid vakten på första våningen ligger pappa Konstantin Seyhan. I arresten hör hans son smattret, men är osäker på om det verkligen är skott. På telefon får mamman Nihan Seyhan veta vad som händer.
– Jag har aldrig känt mig rädd i Ronna förrän den söndagskvällen. Det är skrämmande att det bor någon här ibland oss med sådana vapen, om den som sköt kommer härifrån, säger hon.
När allt är lugnt igen på stationen samlas Jonas Fredriksson, Erik Åkerlund och deras kollegor och pratar igenom det som har hänt på natten.
– Först har vi inte riktigt tid att känna
efter. Men någon sköt mot min arbetsplats! Huset där mina arbetskamrater jobbar,
säger Erik Åkerlund.
I polisens lunchrum står blommor och kaffebröd, gåvor från Södertäljebor, med texten: ”Vår respekt och sympati!”.
Jonas Fredriksson har tänkt mycket på natten den 11 september i Södertälje. Han tycker att det är tråkigt att natten utvecklades som den gjorde.
– Men hur skulle det ha sett ut om någon ringt polisen och vi bara hade vänt och åkt därifrån?
Den 17-åriga flickans pappa är upprörd över att tjejer kallas ”hora” av unga killar, men hade inte kunnat föreställa sig att hans anmälan skulle leda till det här.
– Hade jag vetat det, hade jag aldrig ringt polisen över huvud taget. Jag hade tagit med mig flickorna i bilen och kört hem.
Misstron mot polisen lever kvar i Ronna. I onsdags kastade någon en Puckoflaska mot en polisbil här.
Nihan Seyhan tycker att polisen visade för mycket muskler i söndags. Men klyftan mellan polis och Ronnaborna är olycklig för alla.
– Vi vill så gärna att polisen får tillbaka förtroendet för Ronna.
