Lärarna i klasser där många barn har utländsk bakgrund har ofta goda ambitioner och vill att alla barn ska få samma möjligheter. Men de bemöter i praktiken barnen olika, tvärtemot sina egna ambitioner.
Det visar en artikel som gjorts för den integrationspolitiska maktutredningen. Utredningen försöker kartlägga och beskriva skillnader i makt och inflytande mellan svenskar och invandrare på uppdrag av regeringen.

Både skolsystemet och integrationspolitiken är uppbyggd med svenskheten som norm, menar etnologen Ann Runfors. Effekten blir att de som avviker från normen framstår som bristfälliga.
- Integration tolkas vanligtvis som en fråga om att utjämna skillnader mellan olika samhällsgrupper och att blanda olika samhällsgrupper. Och precis det försöker lärarna göra i skolan, säger Ann Runfors.
Hon är lektor vid Stockholms universitet där hon under fem terminer har studerat arbetet i tre skolor i några av Stockholms invandrartäta områden.
I studien, som ledde fram till en avhandling förra året, intervjuade hon ett 50-tal lärare på låg- och mellanstadiet.
- De ägnar sig åt ett klassiskt, välfärdspolitiskt omfördelningsprojekt av resurser med bästa ambitioner.

Lärarna ville att alla barn skulle få samma chanser i livet. Det ledde till att fokuserade på vad barnen med utländsk bakgrund saknade i förhållande till svenska barn, som användes som mall.
- Eleverna delades upp i två kategorier, svenska barn och invandrarbarn, som fick olika sorters uppmärksamhet. Men effekten av det här ständiga jämförandet blir ju att de som definieras som invandrarbarn främst uppmärksammas som bristfälliga, säger Ann Runfors.
I praktiken gjorde alltså de här lärarna precis det de inte ville.
- De behandlade barnen efter hur osvenska de uppfattades vara, säger Ann Runfors.

Hennes slutsats är att trots alla goda intentioner leder skolarbetet till att barn med utländsk bakgrund ofta behandlas på ett sätt som reducerar deras sociala anseende.
Ann Runfors är noga med att lärarna inte ska skuldbeläggas. De vill ofta väl, och hon beskriver dem som ”välfärdsstatens frontlinjepersonal”.
- Detta är ofta människor som glöder för sitt arbete, säger Ann Runfors.
Att den här skillnaden finns mellan de lovvärda ambitionerna och det praktiska utfallet kan i sin tur leda till att man skapar hinder för en verklig integration, menar hon.

Lärarnas fackförbund är eniga om att fler invandrare måste jobba i skolan. Lärarförbundets ordförande Eva-Lis Preisz menar att den svenska skolan måste förbättras när det gäller integrationen:
- Vi är inte bra på detta. Barn behöver förebilder med samma kulturella bakgrund och möjligheterna att stötta de här barnen måste bli bättre, säger hon.
Eva-Lis Preisz vill se mer modersmålsundervisning och fler lärare med utländsk bakgrund i skolan. Samma tankar är Metta Fjelkner, ordförande i Lärarnas riksförbund, inne på. Hon jämför med könsperspektivet där pojkar fungerar som norm i skolan och menar att verklig integration bättre kan uppnås genom fler lärare med invandrarbakgrund.
- Jag är inte förvånad över resultatet. Lärarnas ambitioner är höga. Det bästa sättet att öka integrationen är att få fler lärare med invandrarbakgrund, säger Metta Fjelkner.