De egyptiska mumierna har fascinerat människor i århundraden och studier har avslöjat mycket om faraonerna och om livet i det gamla Egypten. Men fortfarande döljer de tusenåriga lindade kropparna många hemligheter. Numera använder mumieexperterna framför allt kvalificerade röntgenmetoder och DNA-analyser.

De moderna teknikerna har skapat en ny era i den gamla mumieforskningen. De visar vad egyptierna åt för mat för flera tusen år sedan, vilka sjukdomar och parasiter de drogs med, och ibland kan dödsorsaken fastställas. Släktskapsförhållanden mellan faraoner och andra förnäma egyptier har klarlagts med DNA-teknik.
Det är datortomografi, eller skiktröntgen, som blivit standardmetoden i den moderna utforskningen av de egyptiska mumierna som finns spridda i världen. Röntgenkamerornas avslöjanden av vad som finns under lindorna har medfört ofta stora överraskningar för mumieexperterna.

I Museum Gustavianum, Uppsala, finns en mumie, som enligt inskriptionen på kistan skulle vara en prästinna, Tau-her, som levde för cirka 3 000 år sedan. När mumien genomgick datortomografi visade det sig att prästinnan var en man, och att kroppen var minst 500 år yngre. Åldern fastställdes genom att man kunde se vilken balsameringsteknik som använts. Och en barnmumie från Medelhavsmuseet visade sig enbart innehålla underbenet av en vuxen man.

- Barnmumien är med största sannolikhet en sentida förfalskning, troligen från 1700-talet. Att Tau-her inte fanns i sin kista kan bero på att när mumier sändes till Europa lades ibland den bästa mumien i den finaste kistan, säger Geoffrey Metz, egyptolog, intendent vid Gustavianum och Sveriges främste expert på mumier.

Ibland hände det att balsamerarna hanterade kropparna respektlöst och slarvigt, men för det mesta tog de väl hand om de döda. Ett exempel på slarv avslöjades när en 3 000-årig mumie i British Museum röntgades. De tredimensionella bilderna visade att under bindorna fanns en keramikskål fastsatt vid huvudet. Forskarna tror att den placerats där för att ta tillvara ett överskott av kåda eller harts, och att den blev bortglömd och torkade fast vid huvudet. När den inte gick ta bort utan att skada mumien lindade balsamerarna över den.

Ett annat exempel på respektlös behandling är en barnmumie som fått armar och ben knäckta för att den skulle få plats i en kista som var för liten.

Man kan tro att egyptierna var besatta av tanken på döden, men det är helt fel. Att egyptierna lade så mycket resurser på balsamering och riter var för att underlätta för de döda att komma till dödsriket, en plats där allt var bättre än den slitsamma tillvaron i Nildalen, och dit de döda kom om allt sköttes som det skulle.

Viktiga hjälpmedel för att klara färden till dödsriket var beskyddande amuletter. Vissa förnäma mumier kunde ha uppåt hundra amuletter under och utanpå lindorna. En av de ”svenska” mumierna som är försedd med många amuletter är Neswayu i Medelhavsmuseet.

Geoffrey Metz berättar att amuletterna bland annat var ersättningar för inre kroppsorgan som tagits bort vid balsameringen. Datortomografen avslöjade att Neswayu har en guldamulett i form av en skarabé på hjärtats plats. Utanpå mumien finns andra amuletter av sten, keramik och ett glasaktigt material.

Massor av mumier förstördes, framför allt under 1800-talet, när de plundrades på sina amuletter. Man slet av lindorna och tog tillvara amuletterna, som var lätta att sälja, och kastade sedan resten. Mumier skadades också vid de offentliga avlindningar som var vanliga runt om i Europa för drygt hundra år sedan. Då var det enda sättet att få mer kunskap om de balsamerade kropparna.

Undersökningen av den 2 700 år gamla mumien Bakenren, en präst vid Karnaktemplet i Thebe, avslöjade också något som tidigare varit okänt. De tredimensionella bilderna av huvudet visade något konstigt, mumiens ögon var inte intorkade utan sfäriska. Vid balsameringen hade ögonen troligen tömts och sedan fyllts med något beständigt material.

Fotnot: Vid datortomografi, eller skiktröntgen, tas en serie röntgenbilder som var och en omfattar ett snitt om en halv millimeter. De sammanfogas i en dator som skapar tredimensionella bilder.