Jan Björklund (FP) höll tal i Almedalen på onsdagen.
Foto: JANERIK HENRIKSSON/SCANPIX
Marie Demker, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet har sett Jan Björklund hålla tal många gånger i Almedalen. Hon menar att kvällens tal var ett ”traditionellt Björklundtal”.
– Han börjar alltid med de internationella frågorna. Det har blivit lite av ett kännemärke. Han tryckte väldigt tydligt på alla socialliberala knapparna, säger hon.
Talet var bra hållet, empatiskt och skickligt, anser hon. Däremot hade det en högre konfliktnivå än hon hade väntat sig.
– Mot slutet var det väl lite förvånande att han gick på en så skarp offensiv mot oppositionen. Han talade om oppositionen som en rödbrun sörja, säger hon.
Med tanke på den debatt som har varit tyckte Marie Demker att det var intressant att Björklund nämnde humanistiskt bildning som ett av de områden han vill att Sverige ska vara framstående i.
– Då kom spontana applåder från publiken trots att han inte kom med några konkreta förslag, säger hon.
Anders Ullholm, adjunkt i retorik vid Södertörns högskola, tyckte att Björklund höll ett ideologiskt tal som hade flera syften.
– Ett var att visa att den liberala ideologin är bättre än den socialistiska, säger han.
Ett annat menar han var att visa att det är Folkpartiet som är det liberala partiet.
– Det är nog viktigt för Folkpartiet att sätta ner foten eftersom det nog finns en hel del liberala väljare som väljer Moderaterna eller centern vars kommande partiledare kan bli uttalat liberal, säger Anders Ullholm.
Men talet var inte bara ideologiskt. Det gick också till attack mot oppositionen genom att kritisera Miljöpartiet för sitt försök att bryta sig in som utbildningsparti och Socialdemokraterna för samröre med SD.
– Det skulle kunna vara ett bra valtal, det var den typen av tal det var, säger han.
Anders Ullholm tycker att talet var skickligt genomfört och Björklund var inte lika manusbunden som Ohly.
– Han använde pregnanta, betydelsefulla, formuleringar som fångar in budskapet, som exempelvis ”klassresan börjar i klassrummet” och ”förut byggde vi murar, nu bygger vi broar”.
Han använde sig också av anaforer som är ett typiskt retoriskt grepp som innebär att man att upprepar meningarnas inledningsfraser flera gånger, förklarar Anders Ullholm.
– Både pregnanta formuleringar och anaforer leder till att man kommer ihåg mycket bättre vad han har sagt och därmed också resonemanget bakom.
Talet innehöll också en hel del argument. För första gången på länge försökte en politiker gå djupare bakom de värdeladdade orden, tycker Anders Ullholm.
– Björklund försökte visa vad han menade med ordet rättvisa genom att skilja på den liberala och den socialistiska rättvisan. Däremot tror jag inte så många som skulle kalla sig socialister skulle skriver under på att sjuksköterskor och vårdbiträden ska ha exakt lika lön eller att alla människor ska styras till att bli likadana.
– Det kallas att skapa en fågelskrämma när man överdriver dumheten i det man kallar motsidans ståndpunkt, säger han.
Starkast argumentation drev Jan Björklund enligt Anders Ullholm i utbildningsfrågan.
– Han gick i försvarsställning genom att skylla ifrån sig på vad politiker gjorde för 15 år sedan, för att sedan peka på vad regeringen gjorde i fredags, fast man redan i fem år suttit på taburetten.
Björklunds anförande hade många olika teman – alltifrån EU och invandring till skolan och jämställdhet. Men bara ibland, som med den kvalificerade arbetskraftinvandringen, tycker Anders Ullholm att det kom konkreta förslag.
Han reagerade också på att Jan Björklund i början av talet snodde en så kallad retorisk figur från en annan partiledare.
– Det var när han talade om ”rätt och fel”, och hur Folkpartiet har haft rätt i hundra år. Han använde då medvetet samma retoriska figur som Juholt brukar använda emot honom.
Framåt slutet noterade Anders Ullholm något särskilt.
– En sak verkar alla alliansledarna ha fått i uppgift, och det är att de ska sluta med att säga att regeringen står för framtiden medan Juholt står för det förgångna.
– Det exemplifierar det fula retoriskt greppet falskt dilemma när man ställer upp förenklade valsituationer mot varandra.









