Från och med årsskiftet nu på söndag får privatpersoner dra av på skatten när de ger pengar till vissa ideella organisationer. Konkret handlar det om gåvor till hjälpverksamhet för ekonomiskt behövande eller främjande av vetenskaplig forskning. Man får göra avdrag på max 1500 kronor per person och år, motsvarande gåvor upp till 6000 kronor, till mottagare som godkänts av Skatteverket. Förändringen har gett upphov till både domedagsprofetior och tungomålstal från olika sidor av den politiska skalan.

”En otäck skattereform”, stormar Fredrik Virtanen på Aftonbladets ledarsida (9/12). ”Goda nyheter i adventstid”, jublar KD-politikern Mikael Oscarsson i Upsala Nya Tidning (19/12).

Kritikerna ser förändringen som tecken på ett större systemskifte: Bort från den gemensamt finansierade välfärdsmodellen och tillbaka till Karl-Bertil Jonssons julafton och omsorgen om samhällets svaga som nådegåva från nyckfulla besuttna.

Det är sant att trycket på ideella aktörer som kyrkor och kvinnojourer ibland avslöjar oacceptabla revor i den offentliga välfärden. Samtidigt är välgörenhet långt ifrån alltid ett bevis på sådana brister. Själv har jag under ett antal år följt det idoga sociala arbetet bland missbrukare, hemlösa och prostituerade vid Klara kyrka i Stockholms city. De som arbetar här når fram till människor i en utsatt situation som av olika skäl inte vill ha kontakt med myndigheterna, men som förstås ändå behöver mat, tak över huvudet och medmänsklig värme.

Det människorna i Klara kyrka uträttar handlar inte om att ersätta insatserna från socialtjänsten, utan om att komplettera dem. På samma sätt handlar den nya avdragsrätten för gåvor inte om att försvaga den offentliga välfärden – utan om att stärka de civila insatserna. Fler ska kunna ge mer. Med detta sagt finns ingen anledning att okritiskt hylla reformen såsom Oscarsson (KD) gör.

Avdragsrätten, som den nu har utformats, begränsar sig till forskning och hjälp till ekonomiskt utsatta. Det är ett alldeles för snävt perspektiv.

Det svenska civila samhället består av cirka 200 000 organisationer och bärs upp av cirka 32 miljoner medlemskap. Till det kommer olika nätverk och tillfälliga sammanslutningar. Enligt tankesmedjan Sektor 3 uppger nästan hälften av svenskarna, 48 procent, att de är ideellt engagerade.

Den nya avdragsrätten uppmuntrar stöd till barn med föräldrar som dricker, men inte till nykterhets- eller idrottsrörelsen som arbetar för att förebygga missbruk. Bidrag till människor som drabbats av miljökatastrofer gynnas, men inte engagemang i miljörörelser som scouterna eller Fältbiologerna.

I själva verket borde möjligheten att dra av för gåvor gälla alla ideella aktörer som har allmännyttiga ändamål. Med en sådan bredare syn skulle hela civilsamhället utvecklas på sina egna villkor.