Smattret från hovrande polis- helikoptrar blandar sig med en hemlös mans dragspelsmusik på Drottninggatan i centrala Stockholm. Det hela bär ett drag av overklighet, dagen efter Sveriges första självmordsattentat.

Det enda avvikande från en vanlig shoppingsöndag två veckor före jul är egentligen horden av poliser, fotografer och tv-team från svenska och europeiska nyhetsredaktioner. På attentatsplatsen, eller snarare den ena av två, den där en man miste sitt liv för ett dygn sedan, är vartenda spår kliniskt bortstädat. Ett krokigt stuprör som antagligen lossnade vid sprängningen ligger inföst mot husfasaden och en tejpad fönsterruta skvallrar om att något utöver det vanliga har hänt.

En aldrig sinande ström av påpälsade människor går förbi den lilla tvärgatan till Drottning- gatan, de flesta kanske med en liten tvekan i steget och nyfikna blickar in mot Bryggargatan.

–Vi varken får eller vill prata om det som hände, säger en butiksanställd med tillägget: Det är inte så konstigt, det är ingen lätt sak att prata om.

Dick Malmlund, säkerhetschef på Svensk handel, fick många telefonsamtal i går. Många ville ha råd om hur de skulle agera efter lördagens dramatiska händelser i julruschens Stockholm.

–Vi jobbar nu vidare med våra bevaknings- och säkerhetsföretag. De är våra extra ögon och där har vi en beredskap för den här typen av angrepp.

Det finns dock ett problem: julhandeln gör att alla personal på säkerhetsföretagen redan jobbar för högtryck. Det finns få att kalla in.

–Det vi får göra är att omprioritera andra typer av bevakning. Vi får lägga resurserna i butikerna, säger Dick Malmlund.

På restaurang London, där middagsgästerna på lördag eftermiddag rusade ut i panik efter explosionen, ut i röken och krutlukten, är det ekande tomt dagen efter. Servitören Boutros El Houghayem har bara haft ett enda besök på hela dagen, av norsk tv. Själv är han uppvuxen i Libanon och kom till Sverige för ett år sedan.

–Man kan inte jämföra det här med Libanon, men rädd, det var jag inte idag när jag kom till jobbet.

Det som ändå markerar att detta är en extraordinär shopping- söndag är ett överdimensionerat antal uniformerade poliser i gathörnet Bryggargatan/Drottninggatan. De är utkommenderade för att vara synliga, skapa trygghet, svara på frågor och ta emot tips.

–Men även vi frågar oss naturligtvis vad det här betyder eftersom det är något unikt som har hänt, säger stationsbefäl Bo T. Olsson och tillägger: Folk verkar vara som vanligt. För mig är det också en vanlig arbetsdag. Det farligaste jag har gjort i dag var förmodligen när jag tog mig hit i morse i trafiken.

Intill polisbilarna står den tyske tv-reportern Christian von Rechenberg som snabbt skickades till Stockholm från Oslo där han hade rapporterat från fredprisutdelningen.

– Det som har hänt här stod inte på någons lista. Om något skandinaviskt land skulle drabbas av självmordsattentat trodde vi nog att det skulle bli Danmark. Det var först idag som jag insåg att även Sverige har soldater i Afghanistan, tillägger han och huttrar i kylan.

Samtidigt noterar han, lite förvånat, att stockholmarna verkar ganska oberörda av det som har hänt.

– Jag vet inte varför egentligen, kanske för att ingen annan blev dödad förutom attentatsmannen.

Det hela är uppförstorat och överdrivet, tycker väktaren Ali Tangsiri som har svårt att tro att det skulle finnas en terroristkoppling. Men samtidigt, understryker både han och hans kollega Tolga Yener, ska vi vara uppmärksamma på att det finns en stor risk för att det kan hända igen.

–Sverige är i krig, vi är inte längre neutrala. Krig skapar fiender, och det kan finnas någon ibland oss som har förlorat en släkting eller en granne i Afghanistan, säger Tolga Yener.

Lördagens självmordsattentat markerar definitivt slutet på en epok förskonad av terroristhandlingar.

–Det hände i går, det händer i Bagdad varenda dag, säger finansmannen Sven Philip- Sörensen. Vi lever inte längre i en skyddad tillvaro, utan vi tvingas att ta det världsansvar vi har och engagera oss på något sätt. Det är svårt att bedöma om vi ska vara i Afghanistan eller i Irak, men vi kan inte längre isolera oss.

Även vid den stora moskén vid Medborgarplatsen på Södermalm reagerade många männi- skor starkt på självmordsbombaren. Hassin Rathmaya, 61, som har flyttat hit från Tunisien, blev förvånad över vad som hänt.

– Jag fattade ingenting när jag hörde det. Vad har han emot Sverige? Jag har aldrig trott att något sånt skulle kunna hända här. Folk kommer att tycka mer illa om muslimer nu.

Derin Asinger, 27 år, och hennes mamma Laila Ale, 50, som han sina rötter i Kurdistan håller med.

– Det här kommer att försämra situationen för muslimer i Sverige. Folk kommer titta extra och bli misstänksamma mot folk med skägg eller slöja. Ännu värre är det om de bär på en väska, säger Derin Asinger.

De menar också att en god muslim aldrig skulle göra något sånt här.

– Våld har inget med vår religion att göra. Islam betyder fred.