När den förste svenska aidspatienten diagnostiserades (i aidshistorien kallas han Raoul) av den engagerade gruppen unga infektionsläkare med Linda Morfeldt vid Roslagstulls sjukhus i Stockholm var aids inte okänt. Ett år tidigare hade de första rapporterna publicerats i USA om att en mystisk immunbristsjukdom som redan då fick namnet aids dödade tidigare helt friska unga homosexuella män.

– Vi tar för givet att sjukdomen också kommer hit, förklarade dåvarande statsepidemiologen Margareta Böttiger i Svenska Dagbladets artikel om USA-utvecklingen den 3 februari 1982, den första om aids i Sverige.

Och hon fick rätt. Den skrämmande aids-faran var här. Och utvecklingen upprepade sig i vårt prydliga land om än kanske litet mindre dramatiskt än på flera andra ställen.

Offren var de redan utsatta och utstötta: homosexuella män, sprutnarkomaner, prostituerade och relativt snabbt också afrikaner.

LÄS MER: Första artikeln om aids i svensk dagspress. Skriven Av Inger Atterstam.

Reaktionen styrdes av okunnighet, fördomar, syndabockstänkande, rädsla, dödsskräck parat med diskriminering och skam. Mest förödande var den obegripliga katastrofen för det då fortfarande slutna homosexuella samhället. Aids var så traumatiskt att det är först nu som den svenska författaren Jonas Gardell kunnat berätta om tragedin.

Men för oss ”vanliga” var det ingen risk, blev den förhärskande attityden. Vi behöver inte bry oss.

- Varför skriver du så mycket om aids, undrande vänneroch kollegor.

Jag höll tyst då, förträngde mina minnen som jag inte riktigt kunde berätta fullt ut om i tidningen eller för någon annan och som jag aldrig kommer att glömma:

*Unge döende Bob som jag satt tillsammans med en hel natt på ett nyöppnat hospice i den homosexuella stadsdelen Castro i San Francisco, han kramade sitt stora vita gosedjur och grät och grät: varför straffas jag så hårt? Vad har jag gjort?

*Familjen i byn i Botswana, fadern utom all räddning i sängen, rosslande, icke kontaktbar och frun liggande apatisk på gräsplätten utanför det fallfärdiga huset i den frostiga morgonen, de fyra alltför lugna barnen som inte svarade på några frågor.

* Rodger McFarlane, framgångsrik börsmäklare i New York, som tidigt i epidemin startade den första aidsorganisationen, hans trötta tomma ögon, hans bleka ansikte: Nu måste vi homosexuella ta hand om varandra, annars kommer vi bara att dö ofattbart många den ena efter den andra och ingen bryr sig.

Två år senare var han själv död.

LÄS MER: Artikel från 1983: ”Homosexsjukdom från USA.”

Det finns några märkesår i den långa aidsepidemin. 1985 piskades aidspaniken upp i Sverige. Myndigheter agerade, pengar anslogs, medierna rapporterade, pr-kampanjer startades och vi var som så ofta duktiga i Sverige på information, på sexupplysning, på organiserande. Bakgrunden var den då inte ologiska risken att hiv-spridningen skulle spridas lika snabbt bland heterosexuella som bland homosexuella. Under en kort tid berörde tragedin, då kom den nära.

Efter några år rangerades aids in bland de där dystra tröstlösa u-landsjukdomarna som grasserar där långt borta och som ingen bryr sig om.

Så äntligen efter femton år i dödskuggans land med miljontals dödsoffer kom så 1996 den hittills viktigaste vändpunkten: de läkemedel som brukar kallas bromsmedicinerna. Kombinationsbehandling med flera starka antivirusläkemedel skapade mirakel. Tidigare svårt sjuka fick nytt liv, deras virusmängder minskade drastiskt, döende kunde återvända till livet.

Främst i den rika västvärlden vill säga.

LÄS MER: Atterstams reportage från USA 1983