”Flyktingar nej tack”, ”Åk hem”, ”Bevara Sverige svenskt”. Året var 1994 och jag gick i sjunde klass. Budskapen som mötte mig på Alfred Dalinskolan i Huskvarna under min första skoldag fick mig att stelna till.

Ett år tidigare hade min familj kommit till Sverige, på flykt undan kriget i Bosnien. Efter fem flyktingförläggningar fick vi äntligen en kommunplacering och skulle börja leva ett normalt liv.

Så när nyheten om händelserna i Vännäs kom i förra veckan vällde alla minnen fram. 40 flyktingar fick evakuerats efter en attack mot deras bostäder. Det var inte svårt att föreställa sig hur flyktingbarnen på orten då mådde.

Jag minns de klistermärken som satt på det blå skåpet där jag för första gången skulle lägga mina svenska skolböcker. Ett gäng barn satt och fnittrade i ett hörn och jag sprang ut på skolgården. Tårarna rann nerför mina kinder och jag ville bara försvinna.

Jobbkrisen var i full gång och främlingsfientliga krafter var på frammarsch. På den lilla orten var rasismen påtaglig, inte minst i skolan där allt fler började klä sig i bomberjackor, uppvikta jeans och kängor med stålhättor.

Flyktingbarn ställdes till svars. Vi skulle förklara vad vi gjorde där, varför vi skulle stjäla jobben och varför vi skulle leva på bidrag. Vissa kallade oss för svartskallar, blattar, turkjävlar.

Skällsorden bet sig fast, ekade i huvudet och brände i magen.

Några flyktingbarn sökte sig till varandra. Det dröjde inte länge innan killarna i gänget började köra gangsterstilen. Skolkade ofta och spelade tuffa. Motsättningarna växte och polariseringen var ett faktum. Skolan och kommunen gjorde vad de kunde. Avhoppade nazister, kändisar och diverse integrationsorakel kom och föreläste.

Jag undrade då vad meningen med allt detta var. Varför skulle jag lära mig svenska och varför skulle jag engagera mig i det svenska samhället när det var så uppenbart att jag inte var välkommen?

Alla tonåringar längtar efter acceptans, alla vill tillhöra en grupp. Jag hade fått några svenska kompisar och jag ville vara som dem. Jag ville inte prata konstigt så jag pluggade de svenska orden. Upprepade tills de lämnade min mun på perfekt småländska.

Jag skulle minsann bevisa att jag kunde.

1990-talet förflöt i Småland och jag fortsatte att bevisa. Jag hade lovat mig själv att ingen någonsin skulle få mig att känna mig så liten som jag kände mig den där vårdagen på Alfred Dalinskolan. För ett kränkt barn glömmer inte.

Och förra veckans händelser i Vännäs går inte obemärkta förbi.