Katastrofkommissionens slutrapport har fått stor uppmärksamhet för kritiken mot Göran Persson och andra ansvariga.
Men den kanske mest skakande läsningen är det drygt 100-sidiga avsnittet där drabbade och volontärer berättar om vad som hände efter flodvågen.
Som om inte döda och skadade människor och den svåra chocken var nog, fortsatte mardrömmen för många - när de kom i kontakt med de svenska myndigheterna.
Sveriges ambassadör i Thailand, Jonas Hafström, gav enligt rapporten direktiv om att det var försäkrings- och resebolagen som skulle låna ut pengar till drabbade svenskar. Resultatet blev stor frustration när varken UD-personal eller Svenska kyrkan kunde hjälpa till med pengar.

En familj upplevde att de inte fick hjälp med något på det svenska konsulatet på Phuket. De fick ”ingen mat, inget vatten, inget lån av telefon”. Familjen tilläts inte heller sova på hotellområdet, utan uppmanades i stället att ”ta en billig buss till Bangkok”.
Bemötandet verkar inte ha varit bättre på ambassaden i
Bangkok. En man berättar i rapporten att personalen där behandlade drabbade svenskar ”som om de supit bort sina pengar”.
Många som tagit sig till Bangkok var skadade, blodiga och hade trasiga kläder på sig. Men tjänstemännen satt bakom en glasvägg och nekade till exempel människor att låna telefonen, eftersom det var ”emot reglementet”.

En kvinna hade feberfrossa på grund av sina infekterade sår. Trots det fick hon inte lägga sig på golvet i korridoren där luftkonditioneringen inte var så kraftig, enligt katastrofkommissionen. Ambassadens tjänstemän tyckte inte att ”det såg snyggt ut”. Hon fick inte heller några filtar eller kläder, men erbjöds mat och dryck när hon bad om det.

Offer för katastrofen som skulle fixa tillfälliga pass på Bangkok-ambassaden blev tillsagda att gå till en butik för att bli fotograferade. En UD-anställd uppmanade en kvinna som förlorat sin dotter att ta en ny bild eftersom ”hennes högra öra inte syntes tillräckligt”.
Även på ambassaden i Sri Lankas huvudstad Colombo upplevde
drabbade svenskar att de bemöttes illa. En person berättar så här i rapporten:
”Vi fick sitta och vänta i ett väntrum. På andra sidan en glasdörr satt en dam och åt banan. Tänk på att vi var mycket hungriga! Efter en lång stund kom en annan dam. Hon pratade i mobiltelefon och verkade mycket upptagen. Vi hörde att hon förde en livlig diskussion med sin familj om vad de skulle ha till middag samma kväll.”
En annan brist dagarna efter katastrofen var strulet med rapporteringen över vilka svenskar som var skadade, räddade eller saknade. Ibland fick detta allvarliga konsekvenser.
En familj fick besked om att deras anhöriga var välbehållna. De kontrollerade uppgifterna med UD sju gånger. Sedan åkte de till Arlanda. I tre dagar väntade familjen i skift på flygplatsen. Under tiden gav UD hela tiden nya, motstridiga besked.
Till slut visade det sig att flera av familjens anhöriga hade omkommit i katastrofen.