Få saker får Europas livsmedelskontrollanter att lystra med raka ryggar så som ordet dioxin. Näst efter Galna-kosjukan är den belgiska dioxin-skandalen från 1999 det enskilt viktigaste skälet till EU:s kraftigt skärpta hygienregler. Men medan lokala skolkök och korvgubbar hukar under de nya renhetskraven saknar myndigheterna fortfarande pengar för att testa det industrikött som sprids i stor skala till butiker och storkök.

Nyheten om att dioxin blandats i belgiskt djurfoder resulterade i att landets regering fick gå. Uppföljningar visade att totalt 40-50 kilo PCB och 1 gram dioxin blandats i djurfoder. Det räckte enligt en analys i Environmental health perspectives för att 10 miljoner människor skulle få i sig skyhöga halter av giftet när de konsumerade fläsk, kyckling och ägg.

Forskarna uppskattar att händelsen totalt kan ha orsakat upp till 8000 nya cancerfall. För oss svenskar som redan får i oss höga halter via Östersjöfisk är utrymmet för ytterligare dioxin högst begränsat.

Då som nu fanns källan i ett företag i den bransch som ägnar sig åt återvinning av livsmedel. Då hette företaget Verkest, nu Millstream Power recycling Ltd, ägt av en Robert Hogg.

Enligt den officiella rapporten berodde det belgiska utbrottet på att motorolja av misstag blandats i djurfodret. Samma obekräftade uppgift förekommer nu. Men motorolja i maten kan vara en förskönande omskrivning. Halterna av dioxin i olja är inte så höga och för att nå de koncentrationer som är aktuella finns en annan tänkbar förklaring. När matolja raffineras tar man bort orenheter i en process som kallas deodorisering. Om någon skulle sälja detta till djurfoder, istället för att sända till destruktion, skulle det vi ser kunna hända.