”Du ska va president”, sjöng 80-talsbandet Imperiet. Du ska INTE va president, sa allt fler röster under Göran Perssons sista år som statsminister.

De tyckte att Göran Persson samlade makt som en ekorre samlar nötter. Och att han till sist satt med en maktställning som saknade motstycke i svensk demokratisk historia.

Var statsministern på väg att bli mäktig som en president? Den borgerliga opinionen skällde om maktmissbruk, envälde och politisering av utnämningsmakten.

Men parallellen med presidentstyre är ingen borgerlig uppfinning. Enligt statsvetare har en ”presidentialisering” av statsministerposten pågått i decennier, och inte bara i Sverige. Det räcker att nämna Silvio Berlusconi och Tony Blair för att inse att fenomenet finns också i utländska parlamentariska system.

Olof Ruin är nestor i svensk statsvetenskap och han beskriver den svenska utvecklingen i nya boken ”Statsministern”, från Tage Erlanders tillträde 1946 till Göran Perssons avgång 2006.

Framför allt två faktorer förklarar att statsministrarnas maktställning successivt har stärkts, såväl i Sverige som internationellt.

•Medialiseringen handlar om att medier-nas betydelse har ökat. Personintresset skapar ökat fokus på just statsministrar, som högsta uttolkare av regeringens politik.

•Internationaliseringen innebär att internationella relationer spelar en växande roll. I exempelvis EU-förhandlingar har statsministern och regeringen ett stort manöverutrymme gentemot riks- dagen.

Olof Ruin lägger till en specifikt svensk faktor: med regeringsformen 1974 beslutade riksdagen aktivt att statsministerns ställning skulle stärkas.

Det är statsministern som riksdagen röstar om vid regeringsbildningar, och statsministern tillsätter och avskedar enväldigt statsråd. Den nya grundlagen påskyndade den svenska presidentiali- seringen.

Olof Ruin anser också att processen nådde ett crescendo under Göran Persson, till följd av hans ledarstil och personlighet.

Fredrik Reinfeldt har en mindre auktoritär stil. Och i en koalition skapar de andra partiledarna en motvikt till statsministern, som inte finns i enpartiregeringar.

Men övriga faktorer fortsätter att verka. Statsminister Reinfeldt lyder under samma grundlag som Persson, och varken internationaliseringen eller medialiseringen har upphört att existera.

Debatten om det här fenomenet är inte ny. Olof Ruin citerar riksdagstryck från 1973 där moderaterna varnar för att den nya grundlagen ger statsministern samma befogenheter som en statschef. Som en president, med andra ord.

Och fp:s riksdagsledamot Björn Molin sa samma år att statsminister Olof Palme snart skulle kunna travestera den franske kungen Ludvig XIV: ”Regeringen, det är jag”. Socialdemokraternas svar var att tala om borgerlig ”statsministerskräck”.

Det liknar alltså klassisk intresse- politik: de som ofta sitter i opposition är kritiska, de som brukar regera ser inga problem med statsministerns maktställning.

På ett angränsande område kritiseras den borgerliga regeringen redan för att ha bytt fot sedan de själva fått makten. Även regeringsvänliga skribenter anser att de borgerligas utnämningspolitik är lika politiserad som Göran Perssons.

Senast nyårsafton 2008 visar det sig om den borgerliga synen på statsministerns makt har förändrats, nu när det är deras egen statsminister.

Då löper tiden ut för grundlagsutredningen, som hanterar både utnämningspolitik och presidentialisering.

Utredningen leds sedan i höstas av moderaten Per Unckel. Några veckor efter att han utnämnts till landshövding i Stockholm fick han ordförandeposten av regeringen Reinfeldt.