Sju människor föll offer för Flinks kulor

FALUN, SvD
Strax efter 11.30 den 11 juni 1994 rullar en bil upp framför Ulla-Britt Bragstedts släktgård i Tällberg. Någon timme tidigare har hon lyssnat på radions lokalnyheter som rapporterat om ett brutalt massmord i Falun.
- Men jag kopplade aldrig samman det med Mats. Han jobbade ju som väktare på lasarettet. I nyheterna talade de om lottor som blivit skjutna av en galning.

Det är prästen Per Olof Lif som stiger ur bilen. Han presenterar sig och säger att han har något mycket tungt och tråkigt att meddela.
- Du är inte klok! kommer jag ihåg att jag svarade. Han hade den där vita kragen på sig så jag begrep att han var präst. Men jag trodde honom inte. Det hela var så overkligt. Jag hade ju träffat Mats så sent som dagen före, på hans sjuårige sons skolavslutning.

Vad som sedan hände minns Ulla-Britt Bragstedt bara fragment av i dag. Per Olof Lif skjutsade henne till lasarettet i Falun där en sjuksköterska och en kurator mötte och hon fick se platsen, korsningen Parkvägen/Vasagatan där hennes son Mats Bragstedt hade dödats. Han hade kört sin tjänstebil när han sköts.
- Och sedan? Ja, sedan tog det sju år innan jag kom mig för att göra något. Jag blev folkskygg, kunde inte träffa någon och drog mig undan allt, berättar Ulla-Britt Bragstedt den här onsdagseftermiddagen nästan tio år senare.

Mats Bragstedt var hennes mellanbarn. Han var 35 år gammal, sambo, hade en son och arbetade som väktare på Falun lasarett. Det var en ren slump, en ödets nyck, att just han skulle bli Mattias Flinks sista offer den där tidiga lördagsmorgonen. Mats Bragstedt hade köpt en glass i en nattöppen bensinmack längre ned på vägen. Han hade fått ett meddelande på sin personsökare och var på väg tillbaka till sin arbetsplats när han hamnade mitt i Flinks skottsalvor. Han
avled omedelbart.

Fem kvinnor och två män dödades innan polisen lyckades övermanna Mattias Flink. De lämnade alla efter sig barn, föräldrar, syskon och vänner. Många har samlats kring minnesstenen under åren som gått. Man har talat om sorgen och man har stöttat varandra.
- Vi har känt ett behov av att träffas. Samhörigheten har varit viktig, säger Sven Alkstål, pappa till mördade Karin Alkstål.

Hur går man vidare när man förlorar ett barn så här?
- Det finns två möjligheter, svarar Sven Alkstål.
- Antingen tar man livet av sig. Eller så kämpar man på.
- Man kommer aldrig ifrån en sådan här händelse. Men man får ett visst avstånd med tiden. Man blir förbannad i början, sen inser man att det inte lönar sig. Sorgen och förtvivlan kommer och går.

Ulla-Britt Bragstedt har ett liknande förhållningssätt:
- Bitter? Nej. Jag orkar inte vara bitter. Jag har två barn kvar och flera barnbarn. Jag har bearbetat mycket under de här åren. Numer kommer bara smärtan vissa dagar, under storhelger, på Mats födelsedag och
den här veckan, säger hon.

Både Ulla-Britt Bragstedt och Sven Alkstål har engagerat sig i brottsofferjourer.
- Med mina erfarenheter tänker jag att jag kanske kan uträtta något, säger Sven Alkstål lakoniskt.
Och båda har fått hjälp. Ulla-Britt Bragstedt har fått stort stöd av den präst som kom med beskedet. Sven Alkstål av en väns bekant som är psykolog.
- Viktigast är att man kan prata med någon som förstår. Jag hade turen att bli uppringd av en läkare som jag sedan hade mycket kontakt med. Min hustru fick hjälp via vår son som är präst, säger Sven Alkstål.
- Sen har, som sagt samhörigheten med de övriga anhöriga betytt mycket.
Det var inte självklart att minnesstenen över de döda skulle resas. I Falu kommun, som finansierat stenen, fanns olika åsikter när förslaget dök upp ett år efter morden. Några menade att det var fel att manifestera en så tragisk händelse, att det skulle vara bättre att försöka glömma.

Susanne Wibecker och Sara Byström, som arbetar i hemtjänsten i Falun, passerar ofta platsen
där morden ägde rum. De tycker det är viktigt att komma ihåg dåden.
- Jag glömmer aldrig den där lördagen, säger Sara Byström.
- Min storasyster gick förbi här bara en timme innan Mattias Flink började skjuta och min mamma kände pappan till en av de mördade kvinnorna, väl. Vi har inte glömt. Och när Flink kommer ut tror jag att många kommer att vilja utkräva hämnd.

Men för Ulla-Britt Bragstedt och Sven Alkstål är hämnd något obegripligt. Ulla-Britt Bragstedt är irriterad över ryktena som säger att Flink ska byta identitet, "han borde stå för det han gjort". Och hon tycker att han borde stanna i fängelset för gott. Men de säger båda att de egentligen är likgiltiga för Mattias Flink.
- Jag känner honom inte. Hur ska jag kunna hata personen Mattias Flink?
- Däremot hatar jag det han gjorde, säger Sven Alkstål.

Flink satsade på militär karriär
Mattias Flink växte upp hos sin pappa i Falun och intresserade sig tidigt för vapen. Han hade flera vapenlicenser och ansågs som en mycket skicklig skytt. Som soldat var han pålitlig men initiativlös.

Våren 1994 hade han varit psykiskt instabil. Han hade själv uppsökt en psykolog och hans vänner hade talat med hans pappa om sin oro för Mattias Flinks våldsamma humör. Mordkvällen försökte han förgäves få tillbaka sin före detta flickvän.