-Jaså? Är Fredrik Reinfeldt här? Varför det?

I tisdags förmiddag mötte jag förvånade frågor från vanligtvis välinformerade vänner, högt placerade svenska EU-tjänstemän och utländska kollegor.

På eftermiddagen inledde Sveriges statsminister en diskussion i EU-parlamentet om Europas framtid. Det gjorde han bra, mätt med svensk måttstock. Sakligt, precist och självutplånande lågmält. Lika fritt från fjäsk, engagemang och karisma som vore regeringschefens första offentliga anförande om Europa i Europa bara en broschyr svensk myndighetsinformation för utlänningar – på svenska.

Som ett försök att sälja in svenska politiska positioner i EU blev åtminstone den offentliga delen ett misslyckande. I sessionssalen lyssnade bara en gles skara ledamöter och i pressrummet bara en liten krets. Vid den korta presskonferensen efteråt tillstötte ytterligare några nyfikna.

Förklaringen förefaller enkel. Regeringens så kallade kommunikationspolitik verkar så amatörmässigt och hederligt svensk att jag blir rörd och känner redan medlidande inför ordförandeskapet i EU nästa år. Statsministern – och regeringen - saknar uppenbarligen uppbackning från en stab tuffa pr-knuttar och spin doctors. I Rosenbad finns ingen Alastair Campbell, ingen ”Prince of darkness”, inte ens en blek kopia av Lars Danielsson för att auktoritativt sköta ”media management”. Detta är lika utomordentligt sympatiskt som ineffektivt.

Ett svenskt problem med EU-politik är att den till en betydande del bedrivs även med utlänningar, i synnerhet om regeringen vill förverkliga ambitionen att tillhöra Europas kärna. Då handlar det inte enbart om att försöka kränga ”mer Sverige i Europa”. Då måste man övervinna beröringsångesten och ge sig in i en dialog med de offentliga opinionerna i andra EU-länder, bland annat genom deras massmedier.

I EU-parlamentet strömmar det ständigt igenom politiker och personligheter av hög kaliber. Ibland har de med sig en lång svans av medarbetare som söker upp journalister i pressrummet, distribuerar bakgrundsinformation, svarar på frågor och sprider ”the message”. I regel har de åtminstone ett manus till anförandet, alltid översatt till åtminstone engelska och franska. Och alla vet att för att vinna uppmärksamhet i den stora internationella presskåren gäller det att vara oblyg och pro-aktiv.

I tisdags höll Fredrik Reinfeldt sitt anförande på svenska, som sig bör. Men simultantolkarna till de andra drygt 20 språken hade uppenbarligen fått ett bristfälligt underlag. Till pressrummet kom manus till talet först efter att det hållits och då enbart på svenska. När det så småningom dök upp på andra språk hade mina kollegor redan lämnat för dagen.

Som tröst noterade en högt placerad svensk att Fredrik Reinfeldt i alla fall inte följt de nya moderaterna i spåret, som jag befarade i söndags. Förnyelsen av den moderata europapolitiken i dokumentet ”Mer Sverige i Europa!” hade inte förankrats hos statsministern, hör jag på omvägar. Tänka sig.