– Pjannkjakja, svarar Theo Larsson när han får frågan vad han vill äta till middag.

Lite generad gnuggar han näsan mot mammas hals, trött efter en intensiv rundvisning på gården bland sandlådor, kompisar, kaniner i koppel, syrénbuskar och cyklar med stödhjul.

Här hann Lotta Larsson bo ett helt år innan Theo kom och de blev en familj. Mamma blev hon redan när hon fick barnbeskedet på posten.

Bilden på Theo från barnhemmet i Vietnam står inramad på en hylla i sovrummet där en 90-säng står ensam intill en barnsäng.

– Jag har inte fått några negativa reaktioner på att jag valt att adoptera ensam. Det är roligt med ett barn, folk blir glada och rörda, säger Lotta.

Beslutet att adoptera som singel har växt fram bit för bit. För 13 år sedan tvingades hon operera bort äggstockarna och har sedan dess vetat om att hon inte kan bli gravid. Någon lämplig man dök ändå inte upp. Hon ville bli mamma, men gjorde först tre långresor till Afrika, Asien och Australien.

– Jag är uppvuxen med en mamma. Pappa dog när jag var fem år. Därför kändes det inte som något stort beslut att adoptera som ensamstående, berättar Lotta.

Hon väntade ändå ett tag, tänkte att barnet kanske borde få en pappa.

– Nu blev det inte så. Men jag är säker på att jag ändå kan ge Theo en trygg och kärleksfull uppväxt, säger hon.

Det enda Lotta ångrar är att hon inte satte igång adoptionsprocessen tidigare. Det har blivit svårare för singlar att adoptera. Hon hoppas att Theo ändå ska kunna få ett syskon.

Hon är Theos enda förälder, men känner sig inte helt ensam med ansvaret. Tre morbröder ställer upp som extrapappor och i ett nätverk för ensamstående med adoptivbarn har hon hittat andra singelföräldrar att dela vardagsproblem och osäkerhet med.

Hon kan tänka sig ett förhållande i framtiden. Men att vara ensam förälder har sina fördelar.

– När par i bekantskapskretsen börjar diskutera barnuppfostran kan jag tänka ’så skönt att jag slipper det’. I den här familjen är det jag som sätter gränser.