Kvinnors kamp för rätten att bestämma över våra egna kroppar och vår egen sexualitet har skett i en lång och brant, utmattande uppförsbacke. Kanske är det just den här mentala militärträningen som har gjort oss så sega och uthålliga, för trots ett massivt motstånd har vi inte gett upp.
1964 släpptes p-pillret fritt. 1975 fick vi fri abort. 1977 infördes nya riktlinjer för sexualundervisningen i skolan, i stället för att skydda flickorna från pojkarnas farliga lustar var det nu okej med sex före äktenskapet, och undervisning skulle utgå från jämställdhet. På 1970-talet drog också Maria-Pia Boëthius i gång debatten om synen på våldtäkt och 1984 kom en ny lagstiftning som utgick från att ett nej är ett nej, att offrets agerande och uppförande före våldtäkten inte skulle vara av vikt.
Men regler är lättare att förändra än värderingar. Och trots att det har gått 26 år lyder fortfarande råden till unga kvinnor: undvik mörka parker, drick inte för mycket, tänk på hur du klär dig, följ inte med en främmande man hem, åk inte svarttaxi, ha mobiltelefonen redo för att slå larm i ena handen och nyckelknippan som ett vapen mellan fingrarna i den andra… I rätten ställer försvars- advokater fortfarande frågor om våldtäktsoffrens klädsel och sexuella historik.
Nyligen överlämnade sexualbrottsutredningen sitt betänkande till regeringen. I det föreslår de att ett nytt brott, sexuellt övergrepp, ska införas. Brottet ska vara samtyckesbaserat och är tänkt att komma åt sexualbrott mot personer som till exempel förts bort till en okänd plats eller är drog- eller alkohol- påverkade och därför har svårt att värna sin sexuella integritet. Som kanske är för chockade, drogade eller förvirrade för att göra motstånd.
Samtycke har länge varit en käpphäst för feministiska debattörer. Det kommer förmodligen inte göra en jätteskillnad i dom- stolarna men det är en viktig markering att kvinnorna, som utgör den stora majoriteten offer för sexualbrott, själva äger sin sexualitet.
Återstår att se om våra politiker nu har ryggrad nog att driva frågan vidare. Och att de sedan vågar ta tag i det verkliga problemet. Männen. För sexualbrott är egentligen inte en kvinnofråga, det är en mansfråga. Bara två procent av förövarna är kvinnor. Och den stora majoriteten av brotten är inte överfallsvåldtäkter som begås av udda galningar. Den vanligaste våldtäkten sker när kvinnan följer med en man hon gillar (och då inte nödvändigtvis på ett sexuellt plan) hem eller bjuder hem honom till sig. Vad är det som gör att de här männen tror att det är fritt fram? Varför kan de inte ta ett nej? Och varifrån får de överhuvudtaget tanken att ha sex med en kvinna som är för full för att säga nej?
För några år sedan genomförde den dåvarande socialdemokratiska regeringen Flicka-kampanjen, ett projekt om flickors självbild, där man bland annat plöjde ner miljoner på uppseende-väckande annonser i massmedier.
Nu har den borgerliga regeringen ett gyllene tillfälle att sätta ett jämställdhetspolitiskt avtryck. Satsa på en Pojke-kampanj och vaccinera den kommande mansgenerationen mot sexualbrott.
Anna Laestadius Larsson är frilansjournalist. anna.laestadius.larsson@svd.se
