Sällan har väl sexuella trakasserier och kedjerökning varit så charmigt, står det på baksidan av dvd-boxen Mad Men säsong två. Så charmigt tycker jag kanske inte att det är men kan ändå inte sluta titta. Ett avsnitt till bara… vad kort det var, ett till!

Fördelen med regniga somrar är att man inspireras att sysselsätta sig på nya sätt, köra in på oprövade småvägar vid sidan av den vanliga inkörda motorvägen. Själv har jag som kanske den sista människan i västvärlden således upptäckt tjusningen med tv-serier på box i allmänhet, och den amerikanska serien om en reklambyrå i början av 1960-talet i synnerhet.

Sterling Cooper Advertising Agency på Madison Avenue, Manhattan är männens värld. De jobbar långa alkoholindränkta timmar innan de lätt påstrukna åker hem till sina fruar och familjer och färdigdukade middagsbord, de dagar de inte väljer att ta en sväng förbi älskarinnorna i stället. På kontoret passas de upp av piffiga, kvinnliga sekreterare som alla drömmer om att bli hemmafruar men under väntetiden milt leende står ut med att bli hunsade och klämda i rumpan. Att kvinnor tjänar mindre än män tycker ingen är konstigt. Och ingen verkar ens ha tänkt tanken att en kvinna skulle kunna vara bra på något annat än att svara i telefon och skaffa fram is till groggarna. Förutom Peggy Olson då. I oansenliga kläder, nedtonat läppstift och en lugg som skriker klipp mig! navigerar hon med stoiskt lugn och sällan svikande viljekraft mellan kladdiga klämfingrar och nedsättande kommentarer med siktet fast inställt på ett eget rum.

Nej, sexismen är inte särskilt charmig, men fascinerande och ledsamt bekant. De senaste veckorna har det bland annat släppts en bok som berättar om grabbkulturen på Facebook där väggarna på kontoret tydligen dekorerades med bilder på lättklädda kvinnor, männen betygsatte de kvinnliga kollegornas profilbilder och kvinnorna uppmuntrades att klä sig i t-shirts med grundaren Mark Zuckerbergs porträtt på. Vi har kunnat läsa om engelska tidningen The Mirror’s bisarra flickvänskamp under fotbolls-EM där läsarna uppmanades att rösta fram landet med den sexigaste fotbollsfrun inför varje match.

Å andra sidan har EU-kommissionen efter kritik dragit tillbaka en reklamfilm för kampanjen Science: It’s a girl thing där det viktigaste för blivande kvinnliga forskare verkade vara utseendet, smink och höga klackar. Och företaget Globals generalagentur har lovat att sluta göra reklam för sina knivar med hjälp av annonser som framställer kvinnor som dumma våp.

Vi talar inte om stormsteg precis men utvecklingen går trots allt framåt. Den sexism som var regel i början på 1960-talet och inte fick någon att höja på ögonbrynen diskuteras åtminstone i dag och platsar ibland till och med i nyheterna som hårresande exempel.

När min Mad Men-box tar slut har året hunnit bli 1962. Peggy har mot alla odds fått sitt eget kontor och man anar att hon inte tänker nöja sig med det. När jag matar ut skivan undrar jag vad hon skulle tänkt om hon kunde se oss i dag. Skulle hon vara glad över hur mycket vi har åstadkommit på femtio år? Eller förfärad över hur lite?