Var det film? En dröm? Eller verklighet? Många tankar for genom Tony Chalhoubs huvud sekunderna efter smällen på Bryggargatan.

”Tony – hur mår du?”. Tony Chalhoub har idag haft sin syateljé på Bryggargatan i 23 år och stamkunderna är många. Han svarar dem:

– Tack, jag lever.

Tony Chalhoub var på jobbet kvällen den 11 december för ett år sedan när tryckkokarbomben detonerade.

– När vi hörde smällen sa jag: det var en ovanlig smäll. Jag sprang ut efter kanske tre sekunder.

Han såg stuprännan som föll mot marken. Han såg mannen i snön. Röken från bomben började stiga uppåt.

–Jag vågade inte komma för nära.

Någon skrek: bomb! bomb!

–Då sprang jag. Usch, det var hemskt alltså. Tanken, man tänker så här: Var är vi någonstans? Är det film eller verklighet eller en dröm?

Han beskriver ”en jättedjup känsla med massor av frågetecken”.

–Jag tänkte: nej, jag vill inte dö. Jag skrek till de andra: kom, vi ska inte vara där!

Han tog skydd bakom husväggen intill trappen ner till ateljén. Stod där i två timmar tills polisen släppte på avspärrningarna så att han kunde köra hem till familjen.

Nu har ett år gått. Bryggargatan är hans arbetsplats, ingenting annat.

–Jag tänker inte på det nu. Bara i den stunden.

En ihålig knall. Flammor. Rök utanför godisbutikens skyltfönster. Sekunderna efteråt registrerade en övervakningsfilm hur en tjej sprang bortåt allt vad hon orkade – för att kort efteråt springa tillbaka igen.

Hanna Svanströms första instinkt var att springa.

– Jag tänkte ”Gud vart ska jag ta vägen”. Och sen tänkte jag att jag måste ju tillbaka till butiken. Chefen kan bli arg på mig om ­någon snor från kassan.

På en övervakningsfilm från platsen syns hon, butiksbiträdet i godisaffären Söta Silvia, springa bort från Bryggargatan där självmordsbombaren låg.

– Det var en stor smäll, jag trodde att hela huset skulle rasa. Jag blev livrädd.

Motvilligt vände hon kort därpå tillbaka till butiken. Då slog det henne: hon måste rädda sin lillasyster som jobbade i butiken vägg i vägg.

– Jag kände att jag måste ta henne med mig. Hon och jag ska bort härifrån. Jag upplevde att jag inte var säker någonstans.

Hanna Svanström blev avbytt av sin kollega på Söta Silvia och rusade in till sin syster Elin som jobbade i grannbutiken.

– Vi bara grät.

Tillsammans tog de en taxi hem till Södermalm.

Hanna Svanström hade bevittnat båda explosionerna i centrala Stockholm den kvällen. Först den på Olof Palmes gata när hon var på rast, några minuter senare självmordsbomben. Hon funderar på om det triggade hennes flyktinstinkt.

– I och med att jag hade upplevt första smällen tänkte jag: nu sprängs hela stan.

Ändå var hon tillbaka bakom disken dagen därpå.

Trots rädslan, som satt i länge.

– Jag är ganska rädd av mig och jag tänkte att nu vågar jag inte leva längre. Jag vågade inte åka tunnelbana heller, men jag gjorde det ju ändå.

Efter självmordsdådet vandrade Pascal Moulas omkring planlöst på gatorna, blodig på händer, byxor och skor. Han träffade döden på Bryggargatan, säger han. Det förändrade hans liv.

Han förstod snabbt att det inte tjänade någonting till. Mannen som låg i snön på Bryggargatan var död. Pascal Moulas var psykologstudenten som försökte återuppliva Taimour Abdulwahab.

– Jag tror att det är målet med livet att man hjälper sina medmänniskor. Fast när jag tänker på händelsen är det faktiskt svårt. En människa försökte mörda mig. Och jag försökte hjälpa honom.

Efteråt vandrade han omkring planlöst. Blod på händer, byxor, skor. Han gick ner mot toaletten vid T-Centralen. Frågade mannen i luckan:

– Får jag tvätta mina händer? Han sa: vad fan hände? Jag svarade bara att det hade varit en explosion i närheten.

Pascal Moulas tänkte på absolut ingenting. Hans mor ringde från Grekland. Hon hade sett på nyheterna att Stockholm var under attack. Han svarade att han inte varit i närheten.

– Jag ville inte oroa mina föräldrar.

Vi står på Bryggargatan i centrala i Stockholm. En liten sotfläck på fasaden där bomben gick av är enda spåret av vad som hände här för ett år sedan.

– Jag träffade döden faktiskt. Fast döden klarade inte att ta mig vidare. Det är en plats som ändrade mitt liv.

Veckorna efter den 11 december var sömnlösa.

– Jag har fortfarande lite svårt att somna. Och det tog lång tid för mig att återhämta mig. Det finns kvar en känsla av att någonting hemskt ska hända i mitt liv. Jag vaknar på natten och ringer min syster och mina föräldrar och frågar dem om allt är bra.

En dröm återkommer: Taimour Abdulwahab fattar tag om honom och de dör tillsammans. Psykologstudenten tog hjälp att bearbeta känslorna och i dag mår han ”helt okej”.

– Men jag är jättejätteförsiktig när jag ser en väska eller en misstänkt person.

Efter smällen ser han livet på ett nytt sätt.

– Tidigare tänkte jag på min karriär, på jobbet, mitt liv i framtiden. Nu tänker jag bara på nutiden. Dagen som är nu.

Han har lämnat psykologistudierna och satsar på sin passion: matlagning. Pascal Moulas har startat ett företag som säljer hälsosam medelhavsmat.

– Jag lagar mat tillsammans med mina vänner, lyssnar på musik och försöker ha det bra.

Mahmood Ul-Hassan var ny på jobbet som vandrande reklampelare under julruschen på Drottninggatan. Smällen, tryckvågen, tumultet – allt skakade om honom så mycket att han gick hem den kvällen med skylten kvar på magen.

Han stod bara ett tiotal meter från platsen där Taimour Abdulwahab sprängde sig till döds den 11 december för ett år sedan. Mahmood Ul-Hassan stod med ryggen till och när han vände sig om såg han en man ligga i snön med ett blödande sår i magen.

– Jag blev väldigt rädd.

När andra gick fram mot kroppen, backade Mahmood Ul-Hassan mot husfasaden på Drottninggatan. I 25 minuter stod han där. En del grät. Andra stod stilla liksom han, tysta.

Mahmood Ul-Hassan hade nyligen kommit till Sverige från Pakistan och jobbet hade han bara haft i ett par månader.

På magen bar han reklam om luncherbjudande från restaurant London på Bryggargatan. Dit kunde han inte gå, restaurangen låg innanför polisens avspärrningar.

Upplevelsen har skakat om honom.

– Jag ser scenen i mitt huvud.

När han gick hem från jobbet den kvällen glömde han att hänga av reklamskylten som han bar på magen.

Om självmordsbombaren Taimour Abdulwahab säger han:

– Jag blev orolig för honom då. Nu har jag inga känslor för honom.

Det var fullt med folk i klockbutiken när bomben gick av utanför fönstret.

– Jag tittade ut och såg ett moln. Jag kände att detta inte var någon vanlig kinapuff.

Julshopparna på Drottninggatan hade just kastats bort av tryckvågen när Naresh Lakhwani, ägare till klockbutiken Step up watch center på Drottninggatan, gick mot mannen som låg i snön. Han ringde 112.

– Jag sa: kom snabbt, det är en bomb och en man är död. De frågade hur jag kunde verifiera att han var död och jag berättade vad jag hade sett.

Mannen på gatan hade ett stort sår i magen. Naresh Lakhwani säger att han böjde sig över mannen, såg hans skägg, sjal och skador och kopplade direkt: terror.

– Jag backade och försökte få bort andra. Jag skrek backa, backa!

Sen gick Naresh Lakhwani tillbaka till butiken för att ta hand om sin personal.

För honom fortsatte arbetslivet som vanligt. Men efter händelsen sov han dåligt. Och varje dag tänker han på Taimour Abdulwahab. Just där bomben gick av brukar han parkera sin moped när han kommer till jobbet.

Händelsen påverkade också hans inställning till andra människor. Han blev mer vaksam. Särskilt på tunnelbanan.

– Efteråt tänkte jag när jag såg en ensam man med ryggsäck: det kan, kan, kan vara en till.

”Den bilen kommer att få böter”, tänkte Saha Bahremandi när han satt på jobbet i hotellreceptionen med fönster ut mot Olof Palmes gata. Då började Audin brinna.

För Saha Bahremandi var det ännu en kväll på jobbet som Front desk manager vid Queen’s hotel på Drottninggatan. Han har själv råkat ut för de nitiska lapplisorna på Olof Palmes gata och höll därför ett särskilt intresserat öga på den vita Audi 80 Avant som stod parkerad för nära Drottninggatan på Olof Palmes gata. Klockan var drygt kvart i fem när han lyfte luren i receptionen, alltjämt med blicken fäst på den felparkerade bilen.

– Jag tittade på den när det smällde.

Först var julshopparna som gick förbi bilen våghalsiga, tycker han. Men efter ytterligare ett par småsmällar började folk backa. Själv ställde han sig i dörren.

– Jag var tvungen att hålla koll på receptionen.

I dag tänker Saha Bahremandi sällan på händelsen. Att det fanns bomber i bilen var aldrig en tanke som slog honom. Snarare trodde han att någon hade roat sig med att bränna upp en bil.

– Det var bara eld – men det var jävligt mycket eld.