Egentligen är det inte särskilt oväntat att motreaktionerna börjar dyka upp. Redan när upptäckten av Ardi rapporterades i en helt unik satsning av den ledande vetenskapliga tidskriften Science i oktober förra året fanns tvivlen där.
I ett specialnummer av Science i oktober med elva artiklar av sammanlagt 37 forskare presenterades Ardi, eller rättare sagt människoarten Ardipithecus ramidus.
Budskapet var att de i området Aramis i norra Etiopien hittat Ardi, den nya mänskliga urmodern. Hon levde för 4,4 miljoner år sedan, cirka en miljon år tidigare än den berömda Lucy. Hon som upptäcktes 1974 också i Etiopien och som hittills betraktats som vår tidigaste anmoder.
Det avgörande beviset för att Ardi verkligen var en hominid – tidig människa – och inte apa var främst skelettet som forskarna mödosamt under nästan tjugo års tid byggt upp och rekonstruerat av de svårt demolerade benfynden i Aramis lerjord.
Tolkningen var att skelettdelarna bevisade att Ardi gick på två ben när hon gick på marken – alltså som en människa – men att hon också kunde klättra på alla fyra uppe i träden. Just den uppåtgående gången talade för att Ardi var en tidig människa – och inte en apa.
Det var sensationen som svepte över världen, men den ifrågasattes redan från början av kolleger och andra experter.
Och skeptisismen växer, fler och fler i den stridbara paleontologvärlden tvivlar på bevisen och tolkningarna, berättar den svenske paleontologen Lars Werdelin på Naturhistoriska riksmuseet.
–Det finns helt enkelt alltför mycket konstigheter i skelettet som talar mot att Ardi verkligen skulle ha kunnat gå på två ben, slår han fast.
Den kritiska granskning som riskerar att slå sönder hela Ardi-teorin och Science stora historiska genombrott kommer att ta lång tid och det lär dröja innan den kan rapporteras offentligt.
Men redan i dagens nummer av Science publiceras de två första kritiska artiklarna mot Ardi-fynden. Den tyngst vägande gäller miljön där Ardi levde för över fyra miljoner år sedan.
Enligt den ursprungliga rapporten bodde Ardi och hennes släktingar i ett fuktigt tropiskt skogslandskap där det var tätt mellan träden, alltså inte en savann liknande dem som är typisk för Östafrika idag.
Att Ardi levde i skogsliknande miljö bedömdes vara en av de mest intressanta upptäckterna. Orsaken var att den tycktes ta död på en urgammal myt, den så kallade savannteorin: nämligen att våra förfäder till skillnad från aporna började gå på två ben när savannerna bredde ut sig i Afrika för att lättare kunna hitta föda och få skydd.
Åtta forskare från sju universitet med Thure Cerling från Utah-universitetet i spetsen har nu analyserat några av de publicerade data om Ardis livsmiljö. Främst genom att studera förekomsten av syre och kol i de fossila jordlagren och i tandemalj tycker de sig kunna slå fast att Ardi levde i ett savannliknande glest skogsbeklätt landskap. Inte i någon tropisk skog. Alltså håller inte bevisen åtminstone när det gäller miljön, menar kritikerna.
Tim White som ledde den stora Ardi-gruppen svarar i Science att den totala bilden – alla deras data – stöder deras tolkning om att Ardi och hennes släktingar valde att leva i skogsliknande miljöer. De menar alltså att det finns fler uppgifter i det gigantiska materialet än vad kritikerna tagit med.
–Denna kritik är intressant och tankeväckande men ändå kanske inte så tungt vägande, säger Lars Werdelin.
Den verkliga striden dröjer. Men den kommer.
