Gårdagens olycka vid T-centralen är ingen engångsföreteelse. Varje år sker två till tre dödsolyckor när folk kliver ner på spåret och inte hinner upp i tid. Till det kommer de som hoppar framför tåget.

2008 uppgav SL att de testade ett larmsystem som skulle varna tågförare om någon klev ut på spåret. De planerna ligger fortfarande långt in i framtiden. Men fackförbundet Seko tycker inte att det är någon idé att införa systemet överhuvudtaget.

– Spårbeträdelselarmen är inte tillräckliga. Det räcker med att en metrotidning blåser ner på spåren så larmar det. Om vargen ylar hela tiden är det till slut ingen som kommer att lyssna. Det fungerar inte, säger tunnelbaneföraren Carolin Evander, sektionsordförande för Seko på röda linjen.

Under flera år har Seko försökt förmå SL att glasa in perrongerna. Men utan resultat.

– SL hävdar att det skulle kosta en miljon per station och de tycker väl inte att ett människoliv är värt så mycket, säger Carolin Evander.

Avdelningschefen för SL:s säkerhetsenhet Christer Lindeman tror inte att larmsystemets känslighet kommer att bli något bestående problem.

– Med den teknik vi har i dag går det att lösa, säger han.

Christer Lindeman håller ändå med Carolin Evander om att inglasade perronger vore den ideala lösningen. Problemet är att det inte går att införa på alla linjer i dagsläget eftersom det går olika tågtyper på vissa av spåren. Dörrarna sitter då placerade på olika ställen.

– Det är klart att vi vill ha perronväggar men det är en stor investering och det beslutet ligger inte hos oss, säger han.

Problemet med olyckor är inte bara en fråga om fara för den som befinner sig på spåret. För föraren är situationen en mardröm.

– Det är största oron man har. Du kör tåget och sköter ditt jobb som du ska. Men du är maktlös. Tåget väger 90 ton och så är det människor i det. Det är inte en bromsträcka på två meter, säger Carolin Evander.

Det var 2007 som en man föll ut över spåret när hon körde in vid Slussen. Hela rutan krossades.

– Du bromsar, du blundar och hoppas på det bästa.

Personen Carolin Evander körde på hade tur och studsade tillbaka in på perrongen. För Carolin Evanders del innebar olyckan tio dagar borta från jobbet. Väl tillbaka tog det sedan lång tid innan hon slutade haja till varje gång en person stod nära spåret.

– Det ska inte vara så här. Man kan inte kräva att det ska ingå i någons jobb att köra på människor.