Vid trädgränsen i Sälen samlar Folk och Försvar årligen ett mindre hov av politiker, militärer, debattörer och säkerhetspolitiska experter.
Det brukar alltså handla om internationella allianser, om kanoner och skvadroner.
I år riktas i stället en del av strålkastarljuset på bland annat problem med radikal islamism i svenska förorter som Rosengård i Malmö och Tensta i Stockholm.
Från regeringen deltar integrationsminister Nyamko Sabuni och från Socialdemokraterna kvinnoförbundets ordförande Nalin Pekgul. Och poliser, ungdoms- och skolledare från de berörda förorterna.
Vad är det som har hänt?
En del av bakgrunden skildras i artikeln här intill. Regeringen beställde också för några år sedan en rapport om Rosengård som fick titeln ”Hot mot demokrati och värdegrund - en lägesbild från Malmö”. Rapporten fick mycket kritik, men budskapet var solklart: radikal islamism är ett växande problem.
Men sedan dess har det dykt upp en ny variabel i den politiska ekvationen. Sverigedemokraterna har bytt från en allmänt invandrarkritisk till en utpräglat antimuslimsk profil. Och lyckats etablera sig som riksdagsparti i många opinionsmätningar.
En normal svensk politiker, om det går att tala om sådana, upplever sannolikt just nu SD som ett dubbelt hot.
* Dels riskerar partiets antimuslimska retorik att piska upp hatstämningar och skärpa konflikter i det svenska samhället.
* Dels hotar partiets växande opinionsstöd båda blockens drömmar om framtida maktinnehav. Sverigedemokrater i riksdagen kan spoliera de konkurrerande alliansernas möjlighet att bilda den regering de snart går till val på att förverkliga.
Vilket hot som väger tyngst spelar kanske mindre roll. Men uppenbart är att de etablerade partierna tänker svara på SD:s retorik genom att skärpa kritiken mot radikala islamister.
Statsministerkandidaten Mona Sahlin gick i mellandagarna på fest i Rinkeby, för att stödja muslimska flickors rätt att dansa. Det säger något om hur högt Socialdemokraterna prioriterar frågan.
Det är förstås omdebatterat hur allvarligt hotet från extrema islamister är. Men det är kanske inte invånarna i Bjuv, Svalöv och Svedala, som var några av Sverigedemokraternas starkaste fästen i förra valet, som är mest utsatta.
Utan i stället de som, likt Kadafi Hussein i artikeln här intill, lever i områden där radikal islamism faktiskt har ett fäste.
Att motverka den sortens islamism kan alltså beskrivas som ett stöd för den stora majoriteten svenska muslimer. Den debatten ska samtidigt göra det svårare för Sverigedemokraterna att använda just extrema yttringar för att mobilisera mot islam generellt.
Försvaga de radikala islamisterna och samtidigt Sverigedemokraterna. Det är tanken.
Om det lyckas i en överhettad valrörelse är en helt annan sak.
