Stigen är smal och kantad av mörkblå lupiner. Mannen som möter är i medelåldern, klädd i röd sportjacka och brun keps. Med raska steg promenerar han under den svenska sommarsolen.

Han stirrar stint när vi passerar varandra på den öde gångstigen. Rör inte en min, glor bara neutralt och ordlöst. Möjligen rycker det i vänster mungipa. ”Hej”, säger jag ganska glatt. Inget svar. Bara den stirrande blicken och kanhända en stel nick. Sedan har han gått förbi och lupinerna och de lummiga träden tar åter över. Efter en stund möter nästa främling, en ung tjej med cockerspaniel i koppel. Samma sak där. Mitt hejande möts med glasartad blick och hopknipna läppar.

Det är väl ändå märkligt, tänker jag som ofta de första semesterdagarna i Sverige och van vid de schweiziska möteskoderna. Varför hälsar främmande människor inte på varandra i detta land? Bara ett enkelt hej när man möts öga mot öga på en plats där det inte kryllar av människor. Varför detta tysta och rentav löjliga iakttagande?

I Schweiz, på många sätt så likt Sverige, möts främmande människor på annat sätt. Där är ett bonjour, gruezi eller buongiorno självklart om man möts på en skogsstig, något annat vore udda och ohyfsat. Kliver du in i butiken, bageriet eller hissen utan att säga bonjour blir du betraktad som opolerad. Går du fram till snabbköpspersonal för att fråga efter fiskpinnar utan att först hälsa blir du vänligt men bestämt påmind om att först säga ditt bonjour. Lika viktigt är förstås att man levererar sina merci, au revoir och bon weekend.

Fast för ovana kan det ibland bli fel. För en nära anhörig förklarade jag en gång vikten av att hälsa i bageriet, varpå han med glatt humör stegade in bland croissanterna och utropade ett ”Bonjour Monsieur” till damen bakom disken. Hon svarade torrt ”Madame”, och sen dess har han lärt sig skillnaden.

Efter ett antal år i Schweiz har jag lärt mig att uppskatta hälsningsfraserna och de sociala koderna kring bemötanden mellan människor. Det känns civiliserat, mänskligt och avspänt. Sällan möter man stela sidoblickar och hopknipna läppar på vandringsleder, i väntrum och butiker.

Men samtidigt kan jag sakna den informella svenska samtalstonen, chosefri och otvungen. Och likväl som det svenska mötestigandet kan vara buffligt, kan det schweiziska hövlighetspedanteriet vara överdrivet. Särskilt i skriftlig form.

Visserligen har jag vant mig vid att många brev ska avslutas med ”Recevez, Chere Madame/Monsieur, mes salutations distinguées” – ”Mottag, kära Fru/Herr, mina förnämligaste hälsningar”. Men skattemyndigheterna och polisen tar hem priset för det mest akrobatiska artighetsspråket som gränsar till totalt fars. Så får man exempelvis veta att man ”högaktningsfullt inbjuds” att betala sin skatt eller sina parkeringsböter. Har funderat på att svara ”tack för inbjudan, men nej tack”, men inser att det vore dumt. Ungefär lika dumt som att avstå från bonjour i bageriet. Däremot tänker jag fortsätta att hälsa på de svenska stigarna.