Min västerbottniske svåger ska köra 40 mil rakt in i det som fortfarande är vargavinter. SMHI har utfärdat klass 2-varning för den aktuella vägsträckan. Han suckar i telefon, har inte lärt sig terminologin. Är klass 2 bättre eller sämre än klass 1?

– Förr talade man om rejäla oväder. Eller jävla oväder, om man skulle ta i. Annars var det bara dåligt väder.

Själv åkte jag förra veckan söderut, följd av en klass 1-varning. Med i bagaget fanns inte bara långkalsonger utan också de purfärska kunskaperna som jag inhämtat från SMHI: Klass 1 är minst farligt, klass 2 är värre och klass 3 är det väder där allmänheten varnas för att gå ut.

För förstaklassväder gäller, till exempel, att grenar och enstaka träd kan knäckas, att det finns en uppenbar risk för halka, för åska, för översvämningar – det sista i alla fall vartannat år.

Mellan Stockholm och Nyköping var det snö. I luften. Sedan var det bara snö på den dåligt röjda motorvägen. Ner mot Skåne hade vi ändå fått upp farten, börjat drömma om stundande nattmackor innan vi nog stupade i säng. Glatt följde vi en krök till vänster – där låg en stor driva. Slir och varsam hand på ratten innan hjulen återtog fästet. Fram till nästa oförutsedda snöelände.

Alla som tillbringat en vinter på Österlen vet att vägar kan blåsa igen. Snön yr, det vill säga fyger eller fnyger beroende på var man bor. Detta vet lokalbefolkningen utan att anlita SMHI.

Rent statistiskt sker det säkert fler olyckor vid klass 3-väder än vid ett mer blygsamt klass 1. Men ettan är lurig, just för att man lättare invaggas i falsk säkerhet, tror att det inte är någon fara.

Det är så med människor också, tänker jag när vi saggar oss förbi Hässleholm. Det finns människor som borde åtföljas av rejäla klass 3-varningar, eftersom de med största sannolikhet kommer att bringa oss i fördärvet. Klass 2-människor finns det också gott om, inför dem har vi någorlunda höjd beredskap.

Klass 1-människor däremot, dem möter vi med öppen famn och full tillit. I alla fall jämfört med de andra, mer riskfyllda. Just därför kan förödelsen bli total.

Den nu häktade polischefen – mannen som jag bestämt att inte skriva om eftersom så många andra gjort det – kan visa sig vara en sådan person. Rättegången får ge svaret. Det vi hittills vet är att han varit den som förespråkat etik och moral. Misstankarna som nu riktas mot honom kommer lika plötsligt som ett åsknedslag.

Vem i hela världen kan man lita på? har polischefen själv haft som rubrik på ett uppskattat föredrag. Ja, vem i hela världen ska vi lita på när vitt kan bli svart, gott kan bli ont, lika snabbt som ett jordskred brakar loss. Antingen, jag tänker fortfarande högt, kan vi gå runt med en inre klass 3-varning inför allt och alla, beredda på svek och elände. Eller också får vi sitta där häpna och chockade när barmark blir till driva – eller den vi litade på visade sig vara ett kräk eller en lögnare.

Å, så gärna jag skulle vilja ha kvar en barnslig förtröstan, vit som snö, oavsett hur slirig verkligheten ter sig.