I dag är det exakt fyrtiotvå år sedan det brittiska rockbandet Pink Floyd spelade i Londons Crystal Palace och mängder av fiskar i en närbelägen sjö avled av volymen.

När Frank Zappa spelade på Skansen sommaren 1978 dog en ung visent, sexton måsar störtade till döds rakt ovanför Ullevi när Santana uppträdde på Ullevi i mitten av 1980-talet och bara några minuter in i en konsert med engelska Coldplay i Stockholm segnade en bostonterrier rakt över gatan utanför 7-Eleven ned. Obduktionen på Södersjukhuset visade dock att hunden hade dött av svår uttråkning.

Socialstyrelsen vill sänka högsta tillåtna volym på konserter i Sverige från 97 till 94 decibel. Mängder av musikjournalister och konsertarrangörer har redan protesterat – ursäkta ordvalet här – väldigt högljutt.

Jag tycker till skillnad från dem att det låter alldeles lysande med alla former av lagstadgade volymsänkningar.

Nu befinner jag mig ju i och för sig i något av en minoritet som den passionerade förespråkare jag är av förmynderi och statliga intrång på individens frihet.

Men just i det här fallet, som verkligen verkar ha upprört en stor del av musik-Sverige, är jag till skillnad från Socialstyrelsen det inte av några som helst hälso-skäl. Inte heller i egenskap av eventuell fiskvän.

Det är snarare något jag ser som en intressant och välkommen utmaning som bara kan ha intressanta bieffekter. Rocken i dess mest konservativa former har förlitat sig på volym sedan urminnes tider. Litegrann som man i gamla kök gömmer usla råvaror i tjocka brunsåser.

Ju lägre volym desto noggrannare måste vi lyssna. Det gäller i lika hög grad musik som när någon på andra sidan bordet viskar i stället för att skrika: du lutar dig framåt och koncentrerar dig på ett helt nytt vis. Om detta ger vissa musikgenrer och kanske då i synnerhet metalfestivalen Sweden Rock i Blekinge bekymmer så välkomnar jag – och uppenbarligen Socialstyrelsen – dessa problem med vidöppen famn.

Hög volym är ett ytterst ointressant självändamål.

Det skulle kunna vara enkelt att avfärda min positiva inställning till Socialstyrelsens rekommendation eftersom jag alldeles snart fyller 45 men jag hade sagt exakt samma sak för både tjugo och trettio år sedan.

Mina föräldrar var alltid fascinerade över hur lågt jag spelade musik hemma i pojkrummet i Viksjö. Jag tyckte redan då att det intensifierade upplevelsen, krävde mer av mig som lyssnade och gjorde mig uppmärksam på helt andra detaljer än sådana omoderna rockklichéer som röj, ös och rens.

Texter framträdde och hamnade i fokus, ett stråkarrangemang hördes plötsligt starkare än ett trumsolo och höjde alla mina krav på vad musik kan uppnå långt över den neandertala decibel- fetisch som rockmusik alldeles för länge hade – och fortfarande har – stagnerat av.

Nu väntar jag bara med armarna i kors på att Socialstyrelsen även ser över reglerna för uppträdande artisters scengarderober.