Den 9 juni 2005 rämnade Faizas värld. Runt omkring hennes familj hade redan deras hemstad Bagdad rasat samman bit för bit - ännu ett krig följdes av plundring, ockupation och terrorbomber - och livet i den irakiska huvudstaden var osäkert.

Men den sommardagen kom hennes man inte hem från sitt arbete på ett mobiltelefonföretag. När Faiza ringde dit berättade de att han aldrig kommit till jobbet på morgonen.

Först när hon letade på bårhuset i ett av stadens sjukhus fick hon svar. Där i ett frysfack låg hans kropp.

– Det var hemskt. Vi förstod att vi var tvungna att fly, säger hon.

Numera lever hon som flykting i Stockholm. Inneboende hos släktingar som sedan länge bott i Sverige försöker hon hitta trygghet, trots oro för närstående och vänner som är kvar i Irak och trots de egna minnena från kaoset.

Vid sitt enda besök på en svensk vårdcentral förklarade hon via tolk att hon mådde dåligt. Att hon plågades av minnen och inte kunde sova ordentligt.

Reaktionen blev den som möter många flyktingar med samma problem:

– De gav mig lugnande medel, tabletter, säger Faiza.

Hjälp för att bearbeta sina erfarenheter han hon istället fått på en så kallad hälsoskola, en kurs som ett par grupper irakiska flyktingar i Botkyrka har fått gå och som drivs med stöd av EU. På kursen sitter Faiza och de andra i lugn och ro och får prata om sina svåra erfarenheter.

Meningen är att de nyanlända dels ska får lära sig hur den svenska sjukvården funkar, samtidigt som de läser svenska på Sfi, och dels få hjälp att läka sina sår. En sorts ”screening” efter ptsd-skadade, fast i liten skala.

– Det har betydd väldigt mycket för mig att gå där. Många har varit med om liknande saker som jag och det är lättande att möta dem där. Många fler irakier skulle behöva det och även mer vård, det vet jag, säger Fazia.

Ibland är gränsen mellan offer och förövare hårfin bland flyktingarna från ett land där nästan alla män deltagit i krig. Men även bland dem som själva har torterat eller dödat slår traumasymptom lika hårt som för dem som själva utsatts för övergreppen.

Kaféägaren Nabil bor numera i Mellansverige. Han var ung när kriget 1980 bröt krig ut mellan Iran och Irak. Livet vid fronten förvandlade honom, säger han.

– Det var hemskt. Bomber överallt. Mina vänner slets i bitar av bomberna.

Bakom sig hade hans förband exekutionspatruller som avrättade dem som försökte desertera. Och från hans hemstad i norra Irak kom rapporter om hur fiendens bombplan slaktade civila.

Ännu i dag tjuter det i hans öra av tinnitus från bombkrevaderna. Men det minne som natt efter natt kommer tillbaka i mardrömmar är en döende iransk krigsfånge som med gester ber honom om vatten.

För där på slagfältet gav Nabil mannen att dricka. Plötsligt spottade fången på honom.

– Jag sköt honom. Jag var som en maskin. Jag känner att jag står i stor skuld för det.

– Om och om igen ser jag det i mina mardrömmar. Det är som en film.

Utan den svenska sjukvården och terapisamtalen på Kris- och traumacenter skulle han aldrig kunna leva ett vanligt liv, säger han.

– Där har jag fått hjälp att hantera mina minnen. Jag vet att när mardrömmen kommer mitt i natten så tar jag en promenad för att lugna ångesten.

Han säger att han nu väljer att berätta sin historia för SvD:s läsare för att andra irakier och även svenskar som bär på trauman ska veta att det finns hjälp att få.

Utan den hjälpen i Sverige hade han aldrig orkat leva ett normalt liv och driva ett företag. Kanske, säger han, hade han tagit sitt liv.

– Jag ser min läkare som en bro. Han har hjälpt mig att komma över från det onda till ett nytt liv.