Bara ett fåtal har sökt hjälp inom psykiatrin för att få hjälp med att bearbeta sina upplevelser. I stället har närstående, anhöriga och vänner stått för den viktigaste hjälpen efter hemkomsten. De som har sökt annan hjälp har i första hand vänt sig till krisgrupper och husläkare samt kuratorer och psykologer på vårdcentraler. Privat psykoterapi och stöd från präster fick genomgående mycket höga betyg, liksom stödet på Arlanda flygplats och mottagandet på Ärna flygplats för förlustdrabbade.

Detta framkommer av en enkätstudie som forskare vid Kunskapscentrum för katastrofpsykiatri vid Uppsala universitet har låtit göra bland drygt 10 000 av de svenskar som överlevde tsunamin julen 2004. Knappt hälften, 49 procent, av de tillfrågade valde att delta vilket är ”godtagbart” enligt forskarna, men de påpekar ändå att slutsatserna som går att dra utifrån materialet är begränsade.

Mer än en tredjedel av de svarande uppger att de inte har upplevt någon som helst påfrestning av flodvågskatastrofen. Det kan dels bero på att just dessa personer inte var direkt utsatta och att de inte förlorade någon nära anhörig, men kan också peka på det faktum att vissa individer går stärkta ur svåra påfrestningar om de inte blir allvarligt traumatiserade, skriver forskarna. Mycket riktigt svarar en del också att de ser livet som mer meningsfullt i dag och att de upplever ett starkare värde som människa efter tsunamin.

En fjärdedel uppger att de har ett nedsatt psykiskt välbefinnande. Uttalade reaktioner av så kallad posttraumatisk stress rapporteras främst från kvinnor, från dem som förlorat någon närstående eller som själva var utsatta för livshot eller kroppsliga skador. Denna grupp kommer forskarna att titta mer ingående på i framtida studier.

Omedelbart efter själva katastrofen var det hjälpen från lokalbefolkningen, från närstående och från andra katastrofdrabbade som uppskattades mest. Däremot var många missnöjda med hur svenska ambassaden/konsulatet och svenska myndigheter hanterade situationen, enligt rapporten.