S-ledaren Mona Sahlin passade på att i förbigående fimpa det rödgröna samarbetet, när hon kom ut från Rosenbad och överläggningarna med regeringen om den svenska insatsen i Afghanistan.

”Formen för de rödgröna som det såg ut fram till valet, som vi inte fick förtroende för från väljarna, det gör en paus”, förklarade Sahlin.

”Alla ska tjäna på samarbetet”, brukar Centerledaren Maud Olofsson säga när hon talar om den borgerliga alliansen.

Med de rödgröna blev det tvärtom: alla känner sig som förlorare.

Vänsterpartiet backade lite grann och Socialdemokraterna förlorade sin ställning som Sveriges dominerande parti. Miljöpartiet växte visserligen, men inte alls så mycket som i de gröna drömmarna.

När man betraktar det rödgröna haveriet ska man komma ihåg att borgerligheten under nästan ett sekel misslyckades med att skapa vinnande samarbetsformer.

Det kan verka enkelt, men är alltså oerhört svårt att få flera partier att dra åt samma håll. För de rödgröna blev samarbetet till sist ett koncept som inte var någons förstahandsalternativ.

Ledningarna för Socialdemokraterna och Miljöpartiet vill egentligen inte ha med Vänsterpartiet. Lars Ohlys parti kom med först sedan Socialdemokraternas vänsterflygel gjort uppror mot Mona Sahlin.

Men Vänsterpartiet ville egentligen inte göra upp om politiken före valet.

Sannolikt bidrog de här inbyggda spänningarna till att projektet aldrig lyfte. När planerna drogs upp hoppades partierna ändå på att samarbetet skulle attrahera nya väljargrupper, istället verkar det ha stött bort gamla.

När partierna nu ska ”utveckla sin egen politik” kommer de sannolikt att dras isär politiskt. V går åt vänster, S mot mitten och MP samarbetar med regeringen.

Det skapar förstås ett dilemma inför valet 2014, då de tre partierna återigen måste utmana den regerande borgerliga alliansen.