Häromdagen hittade jag lappen från en av de kvällar när jag nattade en liten älskad femåring, han som i detalj ville veta hur det gick till när han somnade. Lydigt hade jag skrivit ner: Låg först på vänster sida, med handen om kudden. Vände dig sen på rygg. Somnade efter sju minuter. Nallen låg en bit ner, under täcket.
Vetskapen att någon följde honom in i sömnen, registrerade varje rörelse åtminstone i gränslandet mellan dröm och vaka gjorde att han vågade släppa taget. Till slut också om min hand. För nästa morgon skulle han ju få veta att inget stort och skrämmande mörker öppnat sig. Den som var vaken kunde se att han var samma lilla pojke som låg där och sov i sin vanliga säng.
Bit för bit betade vi av hans verkliga rädsla; skräcken att den som somnar kanske dör och aldrig mer vaknar, föreställningen som kan styra en femårings liv långt utöver alla tröstande vuxenord.
Det händer att jag undrar om vi blivit en skock skräckslagna femåringar allihop. Att våga släppa taget är en allt mer sällsynt konst.
Förra söndagen skrev vi om sömn här i SvD och jag häpnade med kaffekoppen halvvägs till munnen över det senaste på teknikfronten; att många numera köper program till sina Iphoneapparater så att de kan få sina sömnkurvor registrerade. Dessa kurvor sitter de sen inte och studerar på egen hand, som min femåring gjorde. Nej, dem lägger man ut på nätet så hela världen kan se hur man sovit en frusen måndagsnatt. Vem som nu kan vara intresserad…
Inte den ensligaste vrå av våra liv lämnas ifred. Vi vill ha kontroll långt in i både sömnens och de oföddas rike. Små människor som väntar på att födas kan behöva undersökas av rent medicinska skäl, tack och lov finns tekniken. Därmed inte sagt att blivande mammor och pappor i ensam salighet förundras över ultraljudsbilder på barnen de väntar. Nej, numera är det inte alls ovanligt att hela släkten sitter där samlad och via nätet distribueras suddiga fosterbilder av stora huvuden och små krumma kroppar.
Jag gjorde också ultraljud en gång, såg med rinnande lyckotårar min ofödde son på en tv-skärm. Men jag minns, och det är ändå bara 24 år sedan, att man vägrade lämna ut några bilder. Ifall, ifall. En graviditet har ingen garanterad utgång, det är inte som att vänta på bilen någon utlovat till ett visst leveransdatum. Att sen de allra flesta förlossningar går bra är något annat, en glädje i sig.
Jag undrar vad som händer med oss själva och livet när ingenting får lämnas utanför det som går att mäta och kontrollera. Att sova dåligt, jag vet av erfarenhet, är inget som går oss förbi. Att släpa sig upp efter en sömnavbruten natt är som att vandra i gyttja. Det är då man inte bör tappa kaffeburken i golvet, det kan räcka med en socka för att ansträngningen att ta upp den framstår som oöverstiglig. Men om eländet finns registrerat i en Iphone, om vi inte ens på natten får vara ifred? Då verkar det enklare att vara själva mobiltelefonen. Än finns fortfarande platser som saknar täckning, där den blir liggande, tyst och oanvänd.
