Jag står i duschen och nynnar på den gamla SJ-sången. Ni vet: SJ, SJ gamle vän, konstigt att du lever än. Det är Mona Sahlins fel. Hennes nyutnämnda vallokomotiv har väckt den gamla dängan till liv.
Carin Jämtin, Leif Pagrotsky, Thomas Bodström, Thomas Östros, Ibrahim Baylan, Ylva Johansson och Sven-Erik Österberg är säkert allesammans alldeles utmärkta personer. Men som röstmagneter känns de mer som gamla rostiga ånglok än de moderna höghastighetståg partiet skulle behöva. Det enda nytänkandet med laguppställningen skulle väl i så fall vara att de är recyclade. Samtliga var nämligen ministrar redan i Göran Perssons regering. Och var med och förlorade förra valet.
Mona Sahlin har valt ut sju sidekicks i valrörelsen. Av dem är två kvinnor. Det föranledde Thomas Bodström att skämta på presskonferensen förra veckan:
– Tre av åtta? Ja, det är ju nästan femtio procent. Och parti- ordföranden måste ju ändå räknas som två eller tre …
Såvida killen inte lider av allvarlig dyskalkyli är det skapligt drygt. Och potentiellt korkat. Inte minst med tanke på att motståndarna, alliansen, har definierat jämställdhet som en viktig valfråga för många engagerade väljare. Om Socialdemokraterna inte passar sig tappar de initiativet där precis som i jobbfrågan.
Visst, man kan inte alltid stirra sig blind på könsfrågan, det finns andra faktorer att ta hänsyn till. Men faktum är att Socialdemokraternas laguppställning får den borgerliga regeringen att framstå som rena rama regnbågsbuketten. Borgarna har en hörselskadad kulturminister, finansminister med hästsvans, homosexuell miljöminister, nysvensk integrations- och jämställdhetsminister, militärisk utbildningsminister och en höggravid EU-minister som är feminist, republikan och x-vegan. Socialdemokraterna har Ibrahim Baylan.
Mona Sahlin har valt ut sju personer som tillsammans med henne ska dra det tunga lasset i valrörelsen. Det är de som ska synas. Skapa identifikation. Få oss att tycka att Socialdemokraterna rockar. Av dem är två kvinnor. Jag har så svårt att förstå hur hon tänker. Varannan damernas är rätt vedertaget inom svensk politik.
Den borgerliga regeringen består av 22 ministrar, tolv män och tio kvinnor. Och Socialdemokraterna brukar vara noga med det. Partistyrelsen består av 26 personer, varav 13 kvinnor. Och i verkställande utskottet har man passerat 50-procentgränsen, där är fyra av sju personer kvinnor. Smått revolutionärt i jämställdhetssammanhang.
S kallar sig ett feministiskt parti. På deras jobbkongress i höstas öppnade man upp för lagstiftning när det gäller jämställda bolagsstyrelser där minst 40 procent av ledamöterna ska vara kvinnor eller män.
Men när man ska visa upp sig för svenska folket inför valet är 35 procent tydligen lika med hälften. Varför?
