Det är skillnad på Gösta och Zlatan, tänker jag när jag hittar historikern Yvonne Hirdmans bok ”Gösta och genusordningen” undanstoppad i sängbordslådan där den med all sannolikhet har legat otummad sedan den gavs ut 2007. Annat var det med den i veckan Augustprisnominerade ”Jag är Zlatan Ibrahimovic”. Den kastade jag mig över precis som miljoner andra svenskar, fascinerades över den moderna askungesagan, garvade nästan lika brett som Ibra själv åt hans fantastiska rövarhistorier och traderade dem glatt vidare. Jag är ett stort fan av Zlatan och har absolut ingenting emot att se honom ta emot priset för årets fackbok vid sidan av författaren David Lagercrantz, om det nu skulle bli så. Och jag tror inte att Yvonne Hirdman sörjer heller, hon fick ju själv priset för sin fina biografi ”Den röda grevinnan”, om sin mamma, för bara ett par år sedan.

Men när jag står där med gamla dammiga Gösta i handen kan jag ändå inte låta bli att ömma för honom. Till skillnad från Zlatan kommer Gösta (och genusordningen) så uppenbart aldrig nomineras till något pris med vackra ord som ”lockar även den som inte alltid vandrar på litterära vägar”. Gösta är symboliskt för mannen som norm. Yvonne Hirdman är kvinnan som tog genusbegreppet till Sverige. Men boken rymmer, när jag nu sent omsider börjar läsa den, en helt fantastisk historia, förklaringen till vår extremt könssegregerade arbetsmarknad och förmodligen anledningen till varför småbarnsmammor är dubbelt så mycket sjukskrivna som sina män. Det är berättelsen om hur kvinnor på bred front började lönearbeta.

Efter andra världskriget gick ekonomin på högvarv, det rådde brist på arbetskraft och arbetsgivarna sneglade intresserat på landets husmödrar. Enligt den officiella statistiken fanns det 230000 förvärvsarbetande husmödrar 1950. Det var kvinnor som jobbade heltid OCH tog hand om hem, man (ja, Gösta behövde mycket omvårdnad på den här tiden) och barn. De vaknade tidigt och jobbade en timme för att förbereda hemmet för dagen och efter yrkesarbetet återstod ytterligare 4 timmar och 20 minuters hemarbete, de hann pusta i 48 minuter innan de gick och lade sig vid 22 för att sova i 7,5 timme och vakna 5.30 nästa morgon igen. I snitt. Det vet vi eftersom svenska staten då var lika förtjust i offentliga utredningar som nu. Och allt till speciella kvinnolöner som låg ungefär 30 procent under männens (de avskaffades först i början av 1960-talet).

Det var inte hållbart. Vare sig för kvinnorna som blev helt utsjasade eller för männen som tyckte att servicen brast. Lösningen blev deltid, vilket gav kvinnorna en sammanlagd arbetsdag på 9–11 timmar. På så sätt kunde de tillfredställa alla parter – makarna, barnen, arbetsgivarna – och få lite tid över. Men lönen och pensionen blev påver.

När man på 1960-talet började tala om jämlikhet mellan män och kvinnor blev normen åtta timmars arbetsdag för alla. Den offentliga sektorn byggdes ut för att möjliggöra kvinnlig heltid. Men i praktiken fortsatte många kvinnor att välja deltiden. Vi fick en han-tid (åtta timmars arbetsdag) och en hon-tid (4–6 timmars förvärvsarbete och 5 timmars hemarbete), skriver Hirdman. Och vi fick hon-jobb, eftersom det var i den nya offentliga sektorn den största delen av kvinnoarbetskraften sögs upp. Sedan dess kryllar arbetsmarknaden av oupptäckta askungar. Bristen på goda féer är stor. Och prinsen är fortfarande oftast den som gör karriär.

Snipp, snapp, snut så var sagan om kvinnolönerna, dubbelarbetet och kvinnojobben slut.

Anna Laestadius Larsson är frilansjournalist. anna.laestadius.larsson@svd.se