När Centerns kommundagar inleds i dag i Göteborg är över 400 lokala politiker på plats för att gjuta mod i varandra och i ett lite moloket och tilltufsat parti som i opinionen brottas med att klara 4-procentsspärren till riksdagen. Men det är inte första gången som partiet straffas mitt uppe i ett samarbete med andra partier.
Göran Persson (S) och Olof Johansson (C) trivdes omvittnat väl ihop. De centerpartistiska väljarna var inte lika bekväma med de två partiernas samarbete i kölvattnet av 90-talskrisen.
I valet 1994 fick Centerpartiet 7,7 procent. Våren 1995 inleddes kontakterna med statsminister Persson. I september 1997 var partiet nere på 5,3 procent i Sifos väljarbarometer. Under hösten upplöstes sedan successivt samarbetet och Centerpartiets facit i valet 1998 landade på 5,1 procent.
Det var en svart period i Centerns historia och många drog slutsatsen att väljarna straffat partiet för att det vågat sig över blockgränsen.
Men partiet har hittills haft en nästan identisk opinionskurva under tiden i alliansregeringen. Från 7,9 procent på valdagen 2006 har siffrorna nu sjunkit till 5,0 i Sifos januarimätning.
Partisekreteraren Anders Flanking menar att det är svårt att jämföra de två perioderna. Han är ändå inne på att det finns beröringspunkter mellan 90-talets sanering av svensk ekonomi och den krishantering som letts av näringsminister Maud Olofsson.
– Men vi låter oss inte nedslås. Jag brukar jämföra med att vi i maj 2006 hade 5,5 procent, kommenterar Anders Flanking dagens opinionssiffror.
Peter Esaiasson, professor i statsvetenskap, påpekar att det egentligen handlar om tre olika saker som drabbat Centerpartiet vid olika tillfällen.
För det första straffar svenska väljare ett parti som tar ansvar. Försvårande i det förra samarbetet var också det faktum att C gick över blockgränsen. Nu är det istället regeringspositionen som spelar in.
– Den generella regeln i Västeuropa är att regeringspartier förlorar. Men historiskt sett i Sverige har det varit så att stora partier klarar sig bättre, medan de mindre partierna klarar sig sämre, säger Peter Esaiasson,
Den främsta förklaringen till partiets utsatta läge just nu är Saab-affären, enligt den rundringning som SvD gjort till nästan alla 27 partidistrikt. Flera ordförande vittnar om att turerna kring Saab varit jobbiga och att partiet fått ta mycket stryk eftersom man så tydligt sagt ifrån att staten inte ska köpa och äga några bilfabriker.
– Retoriken har varit opportunistiskt från oppositionen och det kanske går hem hos folk. Men jag är oerhört glad att Maud Olofsson stått fast även om det inte varit till vår fördel på kort sikt. Nu har Saab-frågan lösts på ett bra sätt och i längden kommer vi nog att vinna på det, säger Christer Lundgren, ordförande i Västerbotten.
Andra opinionssänken för partiet anses ha varit det klena utfallet vid klimattoppmötet i Köpenhamn, problemen att styra Vattenfall, debatten om de utförsäkrade samt att man inte fångat upp pensionärernas missnöje.
– Vi har utmålats som hjärtlösa och man påstår att människor kommer i kläm. Här har nog en del väljare känt sig vilsna eftersom vi i grunden är ett varmt parti. Vi har agerat för sent med att ändra på det som inte blivit bra, säger Karin Ånöstam, ordförande i Gävleborg.
Kärnkraftsfrågan spelar förstås också roll. Den ett år gamla energiöverenskommelsen inom alliansen är ett nödvändigt ont summerar vissa, som hoppas att det aldrig blir aktuellt med några nya kärnkraftverk eftersom kostnaderna blir för höga. Att några av partiets riksdagsledamöter nu kan tänka sig att rösta nej till överenskommelsen uppskattas däremot inte.
– Så gör man inte i det här läget, de har läst på dåligt, säger Arne Olsson i Bohuslän.
Nästan alla strör beröm över Maud Olofsson. Hon är bra på att leda landet, men förankringen i centerrörelsen har blivit lidande. Hon hinner bara vara minister, inte partiledare.
– Nu måste vi kommunicera bättre. Vi är miljöoriginalet. Vi måste ta på ledartröjan där som vi alltid haft, säger Anette Duarte Martins från Medelpad.
