Redan den 3 februari 1986 kunde man i SvD läsa en recension av Herta Müllers debutroman Flackland. Synnöve Clason skriver att ”man blir lycklig när ett bokförlag snabbt som ögat och utan att tveka låter översätta ett ordkonstverk som ytligt sett inte friar till en bredare publik men som kommer att göra den rätta läsaren tacksam, glad och en verklig upplevelse rikare.” I recensionen påpekar hon vad som senare ofta skulle betonas om Herta Müllers författarskap. Det är ett ”sällsynt exempel på vad språk kan åstadkomma när det rör sig i gränslandet mellan barnets magiska värld och det återskapande medvetandet.” Denna barndomsskildring från en liten by i en tyskspråkig del av Rumänien ger utan ”politiska övertoner impressioner från en barndom på femtiotalet där förtrycket utövas av den egna gruppen.”
Barfota februari (1989)
I en blandning av korta och längre prosatexter skildras byn mot bakgrund av diktatur och förtryck. För den som vill bevara sin mänsklighet finns ingen annan utväg än att emigrera. Steve Sem-Sandberg recenserade boken den 21/11 1989. ”Müllers skrivsätt ligger således besvärjelsen närmare än det rena berättandet. Det gör läsningen krävande. Man måste tillägna sig dessa texter med en blick som liknar författarens egen – en blick som bokstavligen etsar fast varje erinrat föremål, varje flyktig känsla, vid sin hela tiden försvinnande fond. Men har man tid med dessa berättelser växer undan för undan en stark och suggestiv elegisk ton fram.”
Resande på ett ben (1991)
För första gången skriver Müller om emigrationen, om att flytta från ett samhälle till ett annat men där språket är detsamma. Eller? Steve Sem-Sandberg betonar i sin recension (9/4-1991) den språkliga dubbelheten som huvudpersonen Irene drabbas av i det nya landet. Han skriver: ”Språket finns där för att beskriva de erfarenheter hon gör; men språket fäster inte vid erfarenheterna. Hon kan tala med alla, men ingen förstår vad hon försöker säga; och de som talar till henne talar också förbi henne.” Det främlingskap som Irene upplever närs av en dröm om hemkomst. Men som Sem-Sandberg påpekar, ”och om då denna hemkomst aldrig någonsin kommer, blir också främlingskapet absolut.” Det är detta Müller vågar gestalta och ”på ett befriande osentimentalt sätt”.
I denna essäsamling fångar Müller alla nivåer från barndomens upptäckarspråk, den frihetsberövades kodspråk till den befriades svårigheter att få orden att nå fram i den nya omgivningen. Hon uppfinner språket ”längs det stup där orden riskerar att störta och där de samtidigt gestaltar världen som allra tydligast” skriver Martin Lagerholm (21/4-05). Han fortsätter: ”Som hos få andra samtidsförfattare får vi hos Müller ta del av språket som besvärjelse, som en strategi för överlevnad, och hennes (kanske ofrivilliga) poetik belastas därför inte med annat än ärliga ansatser till åskådliggörande av de fonetiska, associativa och symboliska förbindelserna mellan värld och språk.”
Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv (2007)
Med tio års fördröjning översattes denna bok. Återigen är det diktaturens Rumänien som penetreras, med samma innovativa språkliga energi. Martin Lagerholm (29/3-07) är full av beundran för denna löst sammanfogade text ”som likt en ändlös flod av skarpt tecknade detaljer och förtätade minnesbilder, på en gång kärvt osentimentala och metaforiskt laddade, flyter fram över sidornas tröstlösa landskap.”
Det tyska originalet Atemschaukel recenserades av Martin Lagerholm (17/9). Han skrev bland annat att ”förskjutningen av perspektiven – från Pastior till Müllers fria tolkning av Pastiors erfarenheter – gör att Müller inte så mycket har skrivit en bok som sin äldre kollegas minnen av fångenskapen, utan snarare skapat en explosiv litterär kärnladdning mellan två olika diktare. /… / ”Det handlar om att överleva i språket, om att låta orden bli konkreta verktyg för varseblivningen av världen”. Det är ”först i fångenskapens undantagstillstånd, i arbetslägret huvudsakligen under ”Hungerängelns herravälde, som den mänskliga naturen framträder på riktigt”. Se även huvudartikel.
Dessutom har dessa böcker utkommit på svenska: Människan är en stor fasan på jorden (1987), Redan då var räven jägare (1994), Hjärtdjur (1996).
Alla böckerna utom Flackland – som översatts av Susanne Widén – är översatta av Karin Löfdahl.
Mer om Herta Müller
- 4 dec 2009 Tips på Müller-böcker
- 4 dec 2009 Så tycker recensenterna om Müllers böcker
- 9 okt 2009 Om att packa väskor
